Under de senaste dagarna har media rapporterat om den enorma mängd sjukintyg som Försäkringskassan begär komplettering av, och även den stora ökningen av patienter som får avslag på sin ansökan. Det talas om patienter som hamnar mellan stolarna, att kraven på komplettering är en negativ arbetsmiljöfaktor för läkare och hur det både hotar patientsäkerheten och är rättsosäkert.
Om du har människor i din närhet som är sjukskrivna är inget av detta några nyheter.
Men i den ensidiga rapporteringen skulle jag vilja lägga till en sak som jag tycker att man helt missar. Att långa handläggningstider, bristande samordning och samsyn, ekonomisk osäkerhet och så vidare inte bara leder till att sjukskrivningen förlängs och återkomsten till arbetet försenas. Nej, det leder också väldigt ofta till en ökad stress för den sjuke vilket i många fall försämrar själva sjukdomen.  

Det är alltså inte så att den sjuke bara står still och sysslolös och väntar på grund av trögt maskineri, utan den riskerar hela tiden att knuffas bakåt av själva systemet.
Igår påtalade socialförsäkringsminister Annica Strandhäll vikten av tidiga insatser och god samordning i en intervju i Sveriges radio – och hon hänvisade till riskerna som finns med sjukskrivning:

”Tre månaders heltidssjukskrivning leder till att i 70 procent av fallen så kommer man inte tillbaka till arbetsmarknaden igen”

Men är snabb återkomst till arbetet verkligen det skydd man vill påskina?
Själv har jag upplevt att just denna retorik många gånger praktiskt används som ren skrämselpropaganda. Något som slängs ut i luften ett sätt att ”motivera” sjuka patienter att gå med på en viss behandling eller för att minska sjukskrivning och öka sin arbetstid i ett snabbare tempo. Typ: ”Du måste skynda dig att bli frisk annars kanske du aldrig kommer kunna jobba igen!”
Den här typen av retorik sätter en enorm press på en sjuk människa. 

För ärligt talat så är inte ens de svårast drabbade, av de långtidssjukskrivna jag mött, människor som gett upp sin längtan efter att kunna arbeta igen. Trots att inte ens den basala vardagen fungerar. Viljan och drömmen om att få arbeta är ofta stark och vissheten att förmodligen inte kommer kunna återgå till arbetet leder för många till en stor sorg och frustration. Många är också de, som likt jag, försökt att återgå gång på gång och deltagit i en mängd olika rehabilitering med uteblivet positivt resultat. Skammen över det i samhällets ögon uppenbarliga misslyckandet, är ofta stor. 

Jag skulle vilja veta hur stor gruppen som inte kommer tillbaka till arbetsmarknaden egentligen är – hur många som är sjukskrivna mer än tre månader och vilka diagnoser de har. Jag skulle också vilja veta vad statistiken som Strandhäll redovisar egentligen betyder, och var den kommer ifrån.
De jag har mött som använt den här typen av statistik i sin retorik har hänvisat till ”studier” och ”forskning”. Men ingen av de jag frågat har vetat vilka studier som åsyftas och om forskningen gett upphov till några alternativa tolkningar av resultatet. Utan detta verkar vara en sanning som ingen egentligen vet var den kommer ifrån, ungefär som att det vore en del av en allmän kunskap eller sunt förnuft.
Själv kan jag se flera olika tänkbara tolkningar av den här typen av statistik:
  1. Arbete är i sig själv en skyddsfaktor för att inte utveckla sjukdom och därför kan arbetet i sig själv ses som en del av en botande behandling.
  2. De människor som inte återgår i arbete efter tre månader är så pass begränsade av sin sjukdom att arbetsförmågan inte återkommit på grund av det.
  3. Att vara sjukskriven innebär en hög belastning för den sjukskrivne och många försämras i sin sjukdom på grund av bristerna i systemet. Ju längre du är sjuk och ju sjukare du är desto fler delar av systemet involveras och komplexiteten ökar. Risken att drabbas av stressande systemfel ökar alltså ju längre sjukskrivningen fortskrider.
  4. I gruppen som inte kommer tillbaka till arbete finns människor som är feldiagnosticerade vilket gör andelen som inte återgår större än förväntat. De som är feldiagnosticerade riskerar också att bli felbehandlade och ytterligare försämrade på grund av detta. 

Din tolkning påverkar naturligtvis vilka åtgärder du väjer att satsa på för att minska problemet med långvariga sjukskrivningar. Naturligtvis är det inte så enkelt att det bara finns en orsak till att människor inte återfår arbetsförmågan. Det vore naivt att påstå. Förmodligen är det en individuell kombination av många olika faktorer.
Men att välja att presentera sådana här siffror utan att redogöra för källan och lämna tolkningen till lyssnaren är i mina ögon varken särskilt trovärdigt eller ansvarsfullt  – dock är det väldigt effektfullt rent retoriskt.
Nej. 
Människor som behöver sjukskrivning på grund av att arbetsförmågan är nedsatt måste mötas av ett system som hjälper i stället för stjälper. Ett system som är helt – där sjukvård, myndigheter och arbetsgivare samarbetar som en enhet med patientens bästa för ögonen. Patienter är människor, individer som behöver rätt diagnos, rätt bemötande och behandling samt en rimlig plan framåt. Om den planen inbegriper arbete eller inte är helt och hållet beroende av de andra faktorerna.
En sak är jag dock övertygad om. Att sjukförsäkringssystemet fungerar dåligt idag är inte i sig själv inte en rimlig anledning att hålla människor utanför det – att inte sjukskriva dem. När vi gör det riskerar vi istället att de blir ännu sjukare.
Om ett system fungerar dåligt måste systemet förändras – eller bytas ut – i stället för att undvikas.
_____________________________________________________________________________
Relaterade artiklar:

”Statistik som Försäkringskassan har tagit fram åt Ekot visar att antalet indragna fall av sjukpenning mer än fördubblats: 14 000 personer har fått sjukpenningen indragen under årets första nio månader, i jämförelse med 6 750 personer under samma period i fjol.”
”Frågor som är omöjliga att besvara eller helt irrelevanta – och som kostar tid, kraft och  miljontals skattekronor. Rapporten Kompletteringsträsket från Företagsläkarna visar att två av tre begäranden om komplettering från Försäkringskassan inte anses relevanta av läkarna och kostar samhället stora summor varje år.”
”Just nu så är det så att de intyg som skickas in blir mer eller mindre rutinmässigt ifrågasatta. Vi hamnar i en diskussion med Försäkringskassan som inte leder någonstans. Det för inte patienten tillbaka till arbete.”
”I min vildaste fantasi kunde jag som läkare aldrig föreställa mig att rätten att få ersättning när man är sjuk skulle ifrågasättas som nu sker.”

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.