Jag skulle vilja skriva något som uppmuntrar dig. Som hjälper till att lyfta dig i en svår situation. Som fick dig att le.
Ända in i hjärtat.
Jag önskar att jag kunde ta dina bördor och lyfta dom av dig. Så dina steg blev lite lättare. Så livet blev aningens enklare att leva.
Inte lika hårt.
Jag vill krama om dej och viska i ditt öra att allt kommer att bli bra. Att det ordnar sig. Att du kan vara trygg.
Att du kan vila nu, i vissheten.
Samtidigt vill jag skrika högt. Visa världen vad den gör med dej. Hur den förstör dina möjligheter att leva ett gott liv. Hur kraven kväver dig. Om jag kunde skulle jag sittstrejka mitt i maktens boningar. Vägra röra mig ur fläcken förrän de med mandat att bestämma började lyssna.
Här och nu.
Jag kan inte ta din börda, och jag kan inte lova att det ordnar sig. Att du är trygg. Men en sak kan jag säga dej, och det är att du inte är ensam.
För vi är många.
Och vi har varandra. Mitt i ensamheten och utsattheten. Vi får hjälpas åt att bära, och trösta. Ge varandra hopp om förändring.
Och visa världen att vi finns.
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 
Vilken omtanke! Om mig! TACK! ❤️Och vilket vackert hjärta du har målat! Dina ord och din bild värmer ända in i hjärteroten och jag blir alldeles tårögd. Du som själv har det så tufft och kämpigt i din sjukdom och så orkar du ge så mycket kärlek, omtanke och pepp till andra. Strongt gjort! Och det behövdes pepp här idag! Det ÄR en stor tröst att veta att man inte är ensam i detta och att vi tillsammans är starka och kan åstadkomma förändring! Tack för att du finns och att du påminde mig om det! Allt gott till dig!🌹Kram! Nettan
GillaGilla
Tack för din fina text.❤Jag behövde den idag då jag ligger här med mina tårar och kämpar med gråten och hopplöshet över att inte få tillbaka min energi.Idag är det en sån där dag då yrseln och mattheten har mig i sitt grepp.Jag kan inte göra något åt det.Bara acceptera nuet och hoppas att imorgon är en ny dag.Jag känner mig så rädd att det aldrig ska vända.Jag tar mig verkligen genom denna utmattning med snigelfart.Frustrationen river i kroppen och jag känner en sådan sorg över att det blev så här.Jag vill leva nu!Uppleva saker med min familj och mina vänner.Livet pågår där ute och jag är inte med.Det gör ont långt in i hjärtat. Det hjälper lite att tänka på att vi är många som delar denna känsla.Tack för att du skriver och beskriver hur det känns på riktigt.Var rädd om dig❤❤❤Kram frånAnnica
GillaGilla
Tack själv, för att du ger dej till känna. Glad att kunna vara till stöd trots allt. ❤ kram
GillaGilla
Tack själv, för att du skriver och delar med dej! Är glad att mina ord kan vara till stöd och tröst. Kram ❤
GillaGilla