Jag har haft en period med mycket självtvivel. Där jag känt att jag varit (alltför) kritisk och klagande i det jag skriver. Att jag kanske ”skrämmer bort” människor med min ”Never Ending Story”. Att jag bara ältar och borde skärpa till mig.
Bli positiv.
Men efter att jag sett Petra Mede berätta om sitt liv i Min sanning känner jag – Nä, vet ni vad, ni får stå ut med mig. Nu får det vara slut på självtvivel. Jag kommer fortsätta berätta, för mitt liv ser ut så här. Allt annat skulle vara en lögn. Och jag är precis lika bitter och stridslysten som Petra beskriver att hon är.
Och vi är det båda med all rätt.
För det är inte okej att sjukskrivna människor blir behandlade som samhällets paria. Det är inte okej att sjukvården underhåller stigma och bemöter människor respektlöst. Och det är verkligen inte okej att Försäkringskassan agerar bödel för att sänka sjuktalen.
Nej, det är INTE okej någonstans faktiskt!
Vi är lika mycket människor trots våra sjukdomar, funktionsnedsättningar och även om vi skulle vara sjukskrivna och arbetsoförmögna resten av våra liv. Och det finns liksom ingenting som rättfärdigar att vi ska bemötas annorlunda bara för att vi inte passar in i mallen för hur någon har bestämt att livet bör se ut!
I N G E N T I N G ! ! !
Ibland låter det som att problemen med hur vi sjukskrivna behandlas helt och hållet beror på den förra eller den nuvarande regeringens strategier för att minska sjuktalen. Eller så utmålas Försäkringskassan som som boven i dramat. Andra gånger skyller man på att det är för många som söker vård (den underbemannade vården med andra ord).
Men jag skulle säga att det inte går att peka ut en sak som är värre än den andra. Som kan stå som ensamt skyldig.
För det är summan av allt du möts av den gången du blir sjuk. Alla instanser. Alla delar i kedjan. Hela systemet – från sjuksköterskan i mottagningstelefonen, receptionisten på VC, arbetsgivarens frånvarorspporteringssystem, chefens bemötande, läkare, handläggare, mottagningsmiljön, datasystemen och alla mellanrum där saker missas – har sin del i skulden. Sin del i problemet.
Och bidrar till den systemrelaterade stressen.
Till syvende och sist bottnar allt i en rutten människosyn som säger att någon som inte kan arbeta – som inte kan dra sitt strå till stacken – inte är lika mycket värd som den som kan det. Den princip som styrt vårt samhälle ända sedan 1700-talet. Och så länge systemet fortsätter vara uppbyggt för att sortera och värdera människor utifrån om de går att reparera eller ej så kommer det fortsätta som det är nu. Och alla som arbetar i någon del av systemet oavsett yrke eller värderingar – kommer att påverkas av det.
Även om det inte rimmar med de egna värderingarna.
Vissa saker kommer ofrånkomligen följa med oss från generation till generation ända tills den dagen vi blir medvetna om vad vi påverkas av – vad vi egentligen bär med oss från vår historia. Tills dess vi gör ett val och bestämmer oss för att vi tillsammans tar ställning för att förändra vår framtid!

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.