Det finns nog ingen fråga som gör mig så stressad som när folk frågar hur jag mår.
Jag vet att den frågan för väldigt många (kanske rent av för de flesta?) är en ren artighetsfras. Något som hoppar ut ur munnen helt automatiskt och där du förväntas svara ”bra” med samma automatik.
När du är långvarigt sjuk blir frågan nästan plågsam. För det finns liksom inget enkelt svar. Inte ens om människor frågar av genuin omtanke och verkligen vill veta är det en lätt fråga att svara på. Dessutom finns det i frågan ofta ett outtalat hopp om att jag ska svara att jag mår bättre, eller inte lika dåligt som sist och så vidare. Och jag känner mig bara som en stor pessimist varje gång jag måste berätta att det inte sker.
Sanningen är ju att jag har varit sjukskriven väldigt länge nu, på grund av att jag inte mår bra och mådde inte särskilt bra åren innan dess heller. Enligt min läkare kan jag inte förvänta mig mycket förändring framöver heller. Hur jag mår varierar inte så mycket mellan dagarna, trots att jag visst kan ha bättre och sämre dagar.
Om någon frågar mig med täta mellanrum hur jag mår blir det bara konstigt, med tanke på hur mitt liv sett ut de senaste åren.

För mig känns det också som att frågan om hur jag mår har infekterats av vården. Av alla gånger jag har tvingats redogöra för min hälsostatus. Där jag förväntats veckla ut och in på mig fullständigt. Och med det följer alla gånger jag blivit dåligt bemött, misstrodd eller förminskad. Plus hela tiden denna väntan på att det ska ske en förändring till det positiva, och besvikelsen när det inte gjort det. Inte bara min förväntan utan också vård och myndigheters.
Det är också en väldigt intim fråga. Eftersom ett ärligt svar ofta behöver en ganska genomgående förklaring med praktiska exempel från min vardag för att någon ska förstå.
Ibland när vissa frågar hur jag mår drar jag mig för att svara. Inte för att jag har problem att berätta utan för att de blir besvärade. Trots att deras fråga med all tydlighet inte är en artighetsfras kan det ändå hända att de säger usch då, eller tystnar för att sedan fortsätta prata om någonting helt annat. Som att det jag berättar är för jobbigt att ta in. Eller så kommer det ett hurtigt ”krya på dig” alternativt ”jag hoppas det blir bättre i morgon”.
Själva frågan och samtalet kring den blir ofta bara en bekräftelse på hur svårt mitt tillstånd är att förstå.
Så ibland (ofta) undviker jag faktiskt att svara, för det känns som att mitt svar ändå bara gör andra besvikna, besvärade eller frustrerade. Jag kan ju liksom inte göra så mycket åt hur jag mår. Det är ju som det är, och jag måste leva med det.
Att behöva brottas med denna fråga samtidigt som jag knappt har kapacitet att samtala blir bara för mycket. Det tar av ett utrymme jag inte har.

______________________________________________________________________________
[Här] kan du läsa det långa svaret på hur jag mår och [här] är första delen i en serie inlägg som handlar om att ha begränsad kapacitet för samtal.

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.