Triggervarning: Suicid, tvångsvård,
Min vän är tvångsinlagd på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning och i några inlägg kommer ni få följa hennes upplevelser.
Första dygnet
Det är en sån maktlöshet i att vara tvångsinlagd.
Jag är så väldigt beroende av mitt hem. Där jag kan stänga in mig, hantera vardagen på det sätt jag kan med mina rutiner. Här är jag inte ifred (även om jag lyckades kämpa mig till ett eget rum), personal tittar till mig nån gång i timmen (fattar varför) som gör det helt omöjligt att sova. Jag vet inte hur jag ska visa att jag mår bättre så jag kan få åka hem.
Jag får inte ha ett par hörlurar så kan inte bubbla in mig i nån netflixserie så här tre på natten när jag inte vill störa nån annan. Dessutom är jag för intryckskänslig själv & blir distraherad av alla andra människor & diverse oväsen som pågår dygnet runt. Dygnet runt säger jag fast jag inte varit här ett dygn ens.
Överlag verkar personalen bra men jag har ingen aning om hur de skulle hantera tex en panikattack så för säkerhetsskull låser jag in så mycket känslor som möjligt & distanserar mig. En av mina värsta rädslor är att bli fasthållen. Samt att bli tvingad till fel sorts ångestdämpande som istället ökar ångesten för mig. Jag vet inte om det skulle ske men det är inte som att den rädslan uppkommit ur ingenting.
Och så var det läkarmötet.
Hon pratade snabbt & hetsigt med en framåtlutad konfrontatorisk kroppshållning. Vid missförstånd antas att jag ljuger & jag får väldigt liten chans att förklara. Blir då genast överkörd av en längre ifrågasättande monolog. Jag hinner inte med. Jag är trött, har svår ångest & det enda jag fått äta på hela dagen är en skål gröt för meddelanden om specialkost slarvades bort både vid lunch & middag.
Läkaren underkände all min erfarenhet & kunskap om mina sjukdomar & mediciner. Letade fel i det jag sa, som när jag snubblade med bokstäverna & sa NSRI istället för SNRI så fick jag omedelbart ett ”NÅT SÅNT FINNS INTE” till svar.
Jag vet inte hur man har ett samtal då.
När jag säger att jag tar en vid behovsmedicin max tre gånger i veckan så är det som att hon inte vill förstå att det är max & att det andra veckor är noll eller bara en. Hon bestämde också att mina mediciner ska bytas ut för jag ska lära mig sova utan mina sömnmediciner. Hon antyder att jag bara inbillar mig att jag inte är beroende trots att jag efter så många år klarar mig på lägsta doserna & använder efter ett strikt egenkomponerat regelverk.
Blir erbjuden en medicin som jag inte mår bra av. Jag blir för trött & kommer inte ur sängen eller klarar av nåt alls dagen därpå. Samma sak med mina ångestdämpande. De byts ut till såna som ger mig massiv ångest i över ett dygn, även i de allra lägsta doserna så jag måste klara mig helt utan.
Hon har även hittat en SSRI som jag inte minns om jag testat. Att ingen SSRI funkat bra på mig spelar ingen roll. För jag ska behandlas & det finns ett uttalat hot om att jag måste visa behandlingsmotivation för att få komma hem.
Som att det är min behandlingsmotivation det är fel på & inte att jag inte fått adekvat hjälp.
Andra alternativet är ECT & ingen har kunnat svara hur det skulle påverka min utmattning/hjärntrötthet eller mina andra diagnoser. Jag har aldrig ångrat så mycket att jag inte dog.
Och kroppen. Den värker redan av utmattning & av att jag (inte) sover på fel typ av bäddmadrass samt att sängen är trasig så kan inte lyfta upp huvudändan. Det är så varmt för jag får självklart inte öppna något fönster.
Jag kan stå ut med mycket om jag bara vet hur länge jag måste bita ihop men att bara kunna gissa hur många veckor till & tvingas utsätta mig för behandling som med stor sannolikhet förvärrar är en mardröm.
Jag har inte ens klarat av ett helt dygn här än & jag förstår inte hur jag ska klara okänt antal till.
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 
Vem du än är, intressant berättelse och bra skriven. Vetenskapen backar inte upp vad du genomgår i form av behandling. Det finns andra synsätt.
GillaGilla
Så fruktansvärt att läsa denna text.Jag blir både bedrövad och arg på samma gång.Det ställe dit du kommer då du har tagit det svåraste beslutet i ditt liv blir det värsta.Det ställe som ska vara det bästa för att få tillbaka viljan att våga leva igen.Det ställe där det ska finnas händer att hålla, famnar att gråta i.När ska vi börja se hela människan bakom sjukdomen?Det är dags att börja behandla varandra med respekt, värme och ödmjukhet. I synnerhet när livet är så svårt att vi väljer aktivt att avsluta det.Kanske dags att börja med personlighetstest för de människor som väljer att arbeta i vården?De som redan ligger ner på botten ska ìnte trampas på ännu mer.De har fått så det räcker av livets svårigheter ändå.Var finns möjligheterna till en individanpassad vård om viljan inte finns hos läkaren som arbetar inom psykiatrin ? Inte ens viljan att lyssna aktivt och med hjärta och värme?Medicin och fina titlar men vi är alla människor med ett lika värde oavsett roll i vårt samhälle.Det skrämmer mig att läsa om din väns bemötande.Vi kan alla falla så djupt att vi inte ser ljuset i livet längre.Då måste det finnas andra medmänniskor som håller lyktan så att vi kan hitta rätt igen.Varje självmord ett stort sorgligt misslyckande för värt samhälle och all änglar gråter.Hoppas att din vän snart kan komma ut från detta ställe och få riktig hjälp till ett bättre liv.❤❤❤Kram frånAnnica
GillaGilla
Tack.
GillaGilla
Även när tvång är nödvändigt tror jag man kan göra mycket för att underlätta situationen. Jag är tacksam för den personal som visade lugn, som backade när jag bad om det, att jag fick ett eget rum fast de gjort iordning en annan plats åt mig. Allt var inte dåligt. Men man är ändå inlåst. Och det fanns mycket som kunde göras bättre. Jag har fått råden att inte bry mig om läkarmötena, att det inte är så viktigt. Men det är jätteviktigt. Det är läkaren som bestämmer över min vård, över mina ”privilegier”, över min utskrivning. Och hur ska jag känna mig trygg med hur annan personal bemöter mig, min ångest, mina misslyckanden när det där är första kvällen, första mötet med läkaren? Tack för din kommentar & lyckönskningar.
GillaGilla