Psykiatrisk tvångsvård del 3

Femte dygnet blir jag lovad ett läkarmöte, jag sitter nervöst i 1.5 timme innan jag får veta att det skjutits upp till dagen därpå. Sjätte dygnet väntar jag hela dagen, det ges ingen tid det är Nån Gång. Det blir ingen gång får jag veta först sen eftermiddag. Det blir dagen därpå, igen. 

Läkaren. Som jag inte ska bry mig så mycket om, säger vänner av omtanke & jag fattar inte hur jag bara ska rycka på axlarna. Fokusera på de vänliga skötarna. Missförstå mig inte, flera ur personalen bemöter mig fint. Jag är kapabel att uppskatta det men jag kan inte bortse från mitt underläge & läkarens makt över mitt liv just nu. Det handlar inte bara om dålig vård längre det är ett frihetsberövande & den nonchalanta attityden till det är svårbegriplig. Så lite man är värd som psykiskt sjuk. Som att några dagar nån vecka hit eller dit inte spelar någon roll. 

Jag började gråta när läkarsamtalet ställdes in för andra gången. Det har nu gått en vecka sen jag låstes in utan att få någon information om vad som ska ske framöver eller hur länge jag ska vara här. Stor del av tiden har jag inte ens vetat när jag ska få informationen & nu skjuts tillfället upp om & om igen. En del av mig tänker att det är lika bra att det sköts upp för efter en hel dags väntan är jag urlakad på tankeförmåga. Läkarsamtalet är för viktigt & jag måste kunna prestera. Jag har fått veta att jag har en halvtimme på mig att få samtalet att fungera, att svara på hennes frågor, att försöka få relevant information, att nå fram om min situation. Det är inte bara det att det är hon som beslutar hur länge jag ska vara här utan hon beslutar också om jag kan få permission att gå på en promenad eller åka hem några timmar. Det är hon som ordinerar värktabletter & jag kan i dagsläget inte få rätt (receptfria) sort så att det lindrar min muskelvärk som kommer från utmattningen & som förvärras vid överansträngning. Jag kan inte heller få färre besök från personalen nattetid som själva nu förstått hur störd min sömn blir. 

Jag menar inte att det här är ett alltigenom dåligt ställe. Men läkarkontakten präglar resten av tillvaron. Bristen på information påverkar enormt. Och det går inte att förneka att det är en miljö som krockar med hjärntrötthet/utmattning. Det är en svår miljö överlag. Men det är som att utmattning inte existerar. När jag säger att det är svårt för att det är så mycket oljud så är det som om jag plötsligt börjat tala i annat språk. Jag krävs på en återhämtning för att visa att jag mår tillräckligt bra samtidigt som jag inte kan få någon. Nu sa jag något obegripligt igen. Jag är ständigt tacksam över att den skötare som tog emot mig ändrade min placering & gav mig ett eget rum.