Alltså, det är dags nu. Jag måste krypa till korset och be er alla om ursäkt. Jag har varit till en sådan belastning på grund av min oerhörda naivitet.
Önskar att jag inte gjort ett så förhastat val av sjukdom. Att jag tagit reda på mer fakta innan jag bestämde mig. Gjort ett smartare val. För det var ju förbaskat klantigt av mig att välja symtom som inte syns. Som jag måste berätta om för att ni ska förstå och tro på. Övertyga.
Till råga på allt sånt som inte går att se på röntgen eller blodprov. Hur kunde jag vara så obetänksam? Så naiv? Vad tänkte jag egentligen?
Hur kunde jag tro att mina besvär skulle accepteras av vården? Jag borde förstått att ingen skulle vilja ta i det. Att mitt val var för känsligt och kontroversiellt. Utmanande. 
My bad.
Och jag förstår inte vad jag tänkte på när det gällde sjukpenning. Det borde jag förstått att jag inte skulle belastat samhället med alls. För naturligtvis kan något som varken går att observera eller mäta inte heller påverka min vardag. Framför allt inte min arbetsförmåga. 
Mitt misstag. Att jag inte tänkte på det tidigare. Sorry för besväret.
Självklart måste den sjuke själv bevisa sin sjukdom. Något annat går ju inte för sig. Om sjukdom inte syns skulle ju alla kunna bli sjuka.
Jag borde helt klart gjort ett klokare val. Klantigt att välja nåt som de flesta inte vet nåt om. Som vård och myndigheter ej vill kännas vid. Värst av allt. Glömde den lilla viktiga detaljen om att kunna ångra mitt val. Att välja en sjukdom som jag senare skulle kunna välja bort.
För visst är det så att vi väljer att bli sjuka? Fejkar för att slippa arbeta? För att få uppmärksamhet och sympati? Leva gott på bidrag?

Nähä, inte det?! Varför behandlas jag då som om så vore fallet? Som att jag med lite extra vilja och jävlar anamma kunde bli frisk igen?

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.