För någon vecka sedan påbörjade jag en text som handlade om att vara genomskinlig och självutlämnande med syfte att uppmärksamma ett behov av förändring. Jag skrev:

En politik som far med osanning och som presenterar en verklighet som inte existerar framkallar ett behov hos mig av att leva genomskinligt. Att vara transparent och självutlämnande för att låta människor förstå den sanna smutsiga verkligheten. Se konsekvenserna av de beslut som tas utan kontakt med de som är behöver en plats i Sveriges trygghetssystem.

Mitt hopp står till att mitt blottade jag når dig som är frisk och arbetsför. Du som har en röst som väger tyngre än min. Som har makt att påverka och förändra. Som människor lyssnar till i högre grad än man lyssnar till någon som är sjuk och funktionsnedsatt. Och att du väljer att ta emot det jag säger.

Jag skrev aldrig klart texten, men ville komma till vad det gör med mig att vara så självutlämnande, hur det ökar sårbarheten i ett redan mycket sårbart läge. Hur jag riskerar att göra våld på mig själv om jag inte är vaksam. Och hur omgivningens ignorans gentemot det jag berättar skadar mig ytterligare.

Under förra helgens protester mot Försäkringskassan var det många människor som naket berättande om sin vardag i syftet att skapa en reaktion och en förändring. Den här veckan har sociala medier fullkomligt svämmat över av självutlämnande berättelser om sexuella trakasserier och övergrepp med samma syfte – att få till en förändring.

ST: En vit tecknad person med synligt hjärta på en svart bakgrund.
Det fick mig att fundera över min påbörjade text – och det slog mig att det alltid är de mest utsatta som förväntas berätta och vara transparenta. Som genom sin genomskinlighet ska förändra.
Människor som utsatts för sexuella övergrepp berättar om vidrigheter för att få omgivningen att vakna. För att övertyga. Människor med psykisk sjukdom uppmanas att berätta för att minska stigmat. Jag känner mig tvungen att vara genomskinlig när det gäller Försäkringskassans förnedring.
Människor som redan mår fruktansvärt dåligt av det de går igenom vränger sig ut och in för att få människor att FATTA. Sanningen är ju att om människor hade LYSSNAT och TROTT PÅ oss från början hade vi inte behövt göra våld på oss själva när vi berättar.
Det är inte människor som utsätts för sexuella övergrepp som har ansvar för att minska övergreppen. Det är inte psykiskt sjuka människor som har ansvar för att minska stigmat om psykisk ohälsa. Det är inte människor som utsätts för Försäkringskassans orimliga beslut som har ansvar för att det sker en förändring.
Ändå är det vi som berättar. Blottar vårt innersta. Bär skammen och smärtan i offentligheten. Det är så vrickat. Ville bara säga det.
Grejen är ju att även om vi är många som berättar om det hemska. Så sker ingen förändring om inte de som förgriper sig på oss slutar. Om inte de som stigmatiserar slutar skamma. Om inte Försäkringskassan slutar misstänkliggöra.
Du är förändringen, inte jag! Ditt ansvar, inte mitt!

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.