Det räcker inte med att hylla olikheter…

Alla människor föds med en uppsättning funktioner. Men uppsättningen är inte identisk hos alla. Ändå är samhället byggt med en särskild kombination av funktioner i åtanke.

Det som är normen – det som räknas som normalt.

Alla andra uppsättningar än det som ryms inom normen blir avvikande. Du kan födas som normavvikande eller hamna där under livets gång på grund av att din uppsättning funktioner av någon anledning förändras. Skada, sjukdom eller ålderdom är saker som kan förändra dina funktioner.

Normen är idealet. Det som ska uppnås. Allt annat räknas av de som tillhör normen som ett sämre sätt att fungera på. Normfungerandet upphöjs till en mall för alla andra att följa. Det är måttstocken, ett rättesnöre – förebilden.

Ett samhälle byggt på en viss funktionsnorm exkluderar automatiskt avvikare. Alltså de som har en uppsättning funktioner som inte följer mallen. Det som görs för att någon som avviker ska kunna leva i samhället blir därför på grund av den starka funktionsnormen endast särlösningar för enstaka individer.

Om du är normavvikare förväntas du klara dig på mindre. Inte ställa krav. Vara timid och tacksam. Samma saker som ses som självklart för någon som följer normen kan betraktas som en onödig lyx när det gäller någon med en normavvikande uppsättning funktioner.

Ju närmare idealet din uppsättning funktioner befinner sig desto mer makt och privilegier har du. Men ironiskt nog kan normen betrakta särlösningar för normbrytare som privilegier och dessa kan därför dras in eller inte beviljas med motiveringen att ingen ska särbehandlas. En särlösning kan till och med ses som fusk. Som att skämma bort.

Trots att den kan vara helt avgörande för någons delaktighet.

Den som lever inom ramen för det normala reflekterar högst troligt inte över att hen är privilegierad. Särskilt om personen bara lever i närkontakt med andra normfungerande. Det normala blir så självklart att det är omöjligt att upptäcka vad som är privilegier förrän det på riktigt möter det som avviker.

Ändå är det människor som finns inom normen som avgör vilka normavvikare som får stöd och hur detta stöd ska vara utformat…

Det finns också en norm för vad som är avvikande – alltså vilken uppsättning funktioner som räknas som onormal. När någon som är normavvikande söker samhälleligt stöd (särlösningar) finns det strikta regler kring vilken funktionsuppsättning som krävs för att ”kvala in”.

När stöd blir villkorat en viss uppsättning funktioner kan en normavvikare alltså inte bara avvika från normen, utan också avvika från den förväntade normen hos en normavvikare. Stödet uteblir då inte på grund av att behov av stöd saknas, utan på grund av att normen för vem som får stöd är så snäv att till och med de som är avvikande från normen för avvikare blir utan.

För att bryta normsystemet som vårt samhälle bygger på behöver du först och främst förstå och acceptera att det existerar, och hur starkt det är. Då behöver vi prata om normer och vad de gör med oss. Vi behöver prata om vad som händer då en grupp anses överordnad och när vi klassar andra som avvikare. Och om hur makten fördelas efter vilken funktionsuppsättning du har.

Det räcker alltså inte med att hylla olikheter – utan vi måste förstå att vårt samhälle i grunden är byggt för att alla faktiskt ska fungera likadant. Vi behöver inse att det egentligen är det upp till oss alla att bestämma vilken uppsättning funktioner som skapar en ”normal” kropp, ett ”normalt” psyke eller en ”normal” hjärna,

Att vad som är normen i grund och botten handlar om föreställningen av vad det är att vara människa – och vad det innebär att leva ett normalt liv.