När jag var liten hade jag en person i min närhet som när jag berättade om någon som inte behandlat mig väl, alltid kontrade med en förklaring om varför hen gjort som hen gjort. Jag fick däremot aldrig höra att personen gjort fel när hen behandlat mig illa. Att det inte var okej.

När mitt barn helt oprovocerat blev slaget av ett annat barn mitt framför mina ögon på förskolan gjorde hans fröken likadant. Hon förklarade det andra barnets beteende, istället för att markera för mitt barn att detta beteende inte var okej.

Och jag har sett mönstret upprepas i många olika relationer och delar av vårt samhälle, trots att det aldrig är okej att behandla någon annan illa, oavsett vilken orsaken bakom är.

En diskussion på twitter om ett komikergrupps patientraljerande inslag på Svensk förening för allmänmedicins (SFAM) kongress återaktualiserade just detta för mig.

Jag och andra patienter ifrågasatte lämpligheten i att läkare raljerar över patienter, för både inslaget och jublet det framkallade var kränkande. I diskussionen som följde förklarade talespersoner för föreningen att det inte var läkare som stod för underhållningen, utan en utomstående grupp, och att de inte hade inflytande över innehållet. De lät också påskina att vi patienter drog för stora växlar på det vi sett, och att vi borde fokuserade på de bra saker SFAM faktiskt gör.

Förklaringen gick här över i ett tydligt försvar. Ett försvar som innebar att det vi patienter försökte få fram inte nådde fram. Vår upplevelse kvävdes i ivern att förklara varför hur det kunde bli som det blev. I försvaret av SFAMs oskuld blev vi patienter trampade på ytterligare en gång.

Ett obestridligt faktum är dock att även om det inte var läkare som framträdde framkallade framträdandet både både jubel och applåder, av vissa till och med stående ovationer. Vad säger den responsen om kulturen i läkarkåren? Och varför känns raljerandet som en spegling av mina egna möten med vården och SFAMs medlemmar?

Missförstå mig inte.

Det är bra att förstå de tänkbara orsakerna bakom ett fenomen eller beteende – men inte om jag är skadad och det sker på bekostnad av mig själv och min egen upplevelse. Inte om förklarandet blir ett försvar, något som kräver av mig att acceptera det eller den som skadar mig.

Jag behöver faktiskt få höra att det inte är okej att jag blir behandlad illa av vården, att otillgängligheten är skadlig och diskriminerande. Även om det finns en ”giltig” förklaring. Men i stället för en bekräftelse får jag bara förklaringar, får höra att det handlar om underbemanning, resurs- eller kunskapsbrist. Som om det gjorde det mer okej att jag far illa.

Förklaringarna blir till ett försvar för den egna oskulden – och en uppmaning till mig att tagga ner. Att tyst acceptera. För att jag far illa i vården har en förklaring, och det är alltid någon annans fel.

De jag möter i vården hävdar att de vill göra gott. Men goda intentioner är ingen garanti för frånvaro av skada – och en redan uppkommen skada blir inte mindre vare sig av förklaringar eller försvar.

SFAM gjorde sedan ett uttalande där de kraftfullt tog avstånd från klippet och de läkare som hade delat klippet raderade det.

Om händelsen i Dagens Medicin:
Patientkritik mot ”appläkarsång” på allmänläkarmöte

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.