Mitt liv – ett absurt moment 22

Jag är en sån som vill fokusera på det som funkar och göra det bästa av mina förutsättningar. Sån har jag alltid varit, och det har hjälpt mig att utvecklas även i svåra situationer.

I mötet med Försäkringskassan ligger fokus enbart på det som inte fungerar. Min sjukdom och dess konsekvenser granskas och ifrågasätts in i minsta detalj. Jag avkrävs fullständig öppenhet i allt. Även det mest intima.

Det är svårt nog även om du har Försäkringskassan ”på din sida”. Men när de avslår din sjukpenning på grund av att objektiva fynd saknas – dvs att hållbara bevis på att sjukdom och arbetsoförmåga existerar – ja, då blir det fullkomligt absurt.

För i stället för att fokusera på att försöka få livet att fundera trots svår sjukdom, måste jag lägga ner en massa energi på att bevisa att jag överhuvudtaget är sjuk.

Kontakten med vården har gått från att handla om min hälsa till att handla om sjukpenning. (Eller helt ärligt är den idag i princip helt obefintlig eftersom jag är ett hopplöst fall på alla plan och ingen vill ha ansvar för en sådan som jag.)

Första avslaget handlade om att objektiva fynd saknas. Påföljande avslag har handlat om att jag varken försämrats eller att något nytt tillkommit sedan första avslaget. Eftersom jag med deras logik varit fullt arbetsför redan vid första avslaget måste nu då ännu mer till för att jag ska få sjukpenning.

(Att jag inte klarar mig själv i min vardag och knappt kan umgås ens med min familj skiter de i.)

För varje avslag måste alltså min läkare presentera bevis på att min situation förändrats från tillfället Försäkringskassan först beslutade om avslag.

Och vid varje avslag får läkaren sitt intyg totalt dissekerat av den försäkringsmedicinska rådgivaren (FMR) – och jag får återigen höra att det som kommer ur min erfarenhet inte är tillförlitligt och ska bortses ifrån.

Samtidigt som jag försöker få en mycket begränsad tillvaro att gå ihop, och i detta behålla glädjen och livsgnistan – får jag alltså på regelbunden basis samma verklighet söndersmulad och trampad på av den myndighet som borde vara min trygghet.

Det är psykisk terror på högsta nivå.