För ungefär ett år sedan förändrades medierapporteringen om de ökande avslagen på sjukpenning. Från att enbart ha handlat om enstaka personers upplevelser av avslag på sjukpenning förändrades den till att sätta dessa i ett större perspektiv i relation till Försäkringskassans avslagsstatistik och den socialförsäkringspolitik som förs.

Och det var sannerligen på tiden.

Tyvärr har det inte bidragit till att varken Försäkringskassan eller ansvariga politiker idkat någon större självkritik. I stället har man valt att försvara Försäkringskassans arbete och förnekat att det skulle finnas några som helst problem i sättet att bedöma rätten till ersättning från sjukförsäkringen. De har till och med hävdat en ökad kvalitet och rättssäkerhet i handläggningen.

Efter generaldirektör Beglers avsked och under valrörelsen var det knäpptyst om sjukförsäkringen från ansvariga tjänstemän och politiker. Men nu verkar Försäkringskassans nya generaldirektör Maria  Hemström-Hemmingson ha bestämt sig för att en gång för alla göra upp med den negativa bilden av Försäkringskassans arbete. Bland annat har hon nyligen en debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet.

Som en del i ”försvaret-för-Försäkringskassan” förminskar hon den personliga berättelsen om avslag genom ett flertal retoriska påståenden:

”Försäkringskassan beviljar 97,4 procent av alla nya ansökningar om sjukpenning. Men i samhällsdebatten dominerar berättelser om dem som inte får den ersättning de ansöker om.”

Att använda en hög procentsats som bevis säger dock ingenting om den inte sätts i proportion till något. För det finns egentligen ingenting som säger att 97,4 är en tillräckligt bra siffra, även om den är nära 100%. Påståendet gäller dessutom enbart nya ansökningar och innefattar alltså också även de kortaste sjukskrivningarna. Den högsta andelen avslag (så kallat ”indrag”) drabbar personer med långa sjukskrivningar vid 180 respektive 360 dagar. Under 2017 fick sammanlagt (både avslag och indrag) över 49 400 människor avslag på sin sjukpenning trots läkarintyg som bekräftar nedsatt arbetsförmåga. Det är väldigt många människor – även om det procentuellt sett är en liten del av helheten. 

”…det är mycket olyckligt om människor känner sig orättvist eller illa behandlade…”

Den som drabbats av Försäkringskassans avslag vet att det enda som värderas i deras processer är den så kallat objektiva sanningen. Den sjukes upplevelser ratas helt och hållet med hänvisning till att den egna erfarenheten är subjektiv och något negativt som de måste bortse ifrån. Det är det synliga och mätbara som måste bevisa sanningshalten i olika påståenden. Att Försäkringskassans generaldirektör använder sig av en retorik som tydligt betonar att det här handlar om människors känslor och upplevelser av felbehandling, betyder alltså inte att hon erkänner att Försäkringskassan kan ha handlat fel. Det blir tydligt i hur hon sedan i artikeln rapar upp påståenden som i hennes ögon är objektiva och bevisar motsatsen. 

”…verkligheten ofta är betydligt mer komplex än det som kommer fram.”

Självklart är det svårt, om inte omöjligt att spegla något så komplext som ett sjukpenningärende i ett kort mediainslag eller artikel, men är det någon som förenklar komplexa situationer så är det Försäkringskassan. Många sjuka får exempelvis idag avslag på sjukpenning med hänvisning till att de har arbetsförmåga i ett annat jobb än där de har sin anställning. Man hänvisas till arbetsförmedlingen för att söka ”ett normalt förekommande arbete” utan att det preciseras vad detta arbete är. Det gäller även om de har en god prognos och plan för att återgå i ordinarie arbete, även om de kanske redan har arbetsuppgifter i ett sådant format som Försäkringskassan efterfrågar och faktiskt också om de bedömts inte ha arbetsförmåga i något arbete alls.

”Trots att vi gör vårt yttersta för att det ska bli rätt händer det att det blir fel. Enskilda har därför rätt att begära omprövning eller – om beslutet kvarstår efter omprövning – överklaga och få sitt ärende prövat i domstol.”

Processen som handlar om att begära att Försäkringskassan omprövar ett ärende och att överklaga ett ärende till Förvaltningsrätten är komplex och kapacitetskrävande även för den som har hjälp av friska anhöriga och/eller råd att ta hjälp av jurist. Många har just på grund av den ekonomiska situation avslaget försatt dom i, inte råd att anlita jurist eller har inte kapacitet att driva ärendena på egen hand. De som inte kan återgå i arbete eller är för sjuka för att stå till arbetsmarknadens förfogande blir ofta ekonomiskt beroende av anhöriga eller svårt skuldsatta under tiden rättsprocessen pågår. Dessutom blir många sjukare av den stress och höga belastning ett avslag innebär. Om ärendet drivs till högsta instans kan det ta flera år innan ett korrekt beslut tas. Den som i ett senare skede får rätt i domstol kan med andra ord under processens gång fått hela sin tillvaro raserad.

”Alla som upplever ett behov av ersättning har inte rätt till det.”…”Den som får ett avslag och inte känner till reglerna kan naturligtvis känna sig illa behandlad.”

Återigen får man det att låta som att människor som klagar på sjukpenningen inte förstår vilka regler som gäller. Och att de som klagar är de som i själva verket inte har rätt till sjukpenning. Sjuka behandlas som att man saknar kompetens och därför har svårt att förstå. I själva verket förstår inte ens jurister med sjukförsäkringen som specialistområde hur Försäkringskassan kan motivera sina avslag som de gör. Det handlar inte om att Försäkringskassan behöver förklara sina beslut bättre utan om att det är svårt att förstå varför människor som uppenbart saknar arbetsförmåga ändå bedöms som fullt arbetsföra.

Generaldirektören skriver att förtroendet för både för regelverket och myndighetsutövningen påverkas när människor inte förstår grunden för ett beslut. För egen del har förtroendet rasat på grund av att Försäkringskassan gång på gång förnekar hela den verklighet sjukdomen tvingar mig att leva i, och totalt ignorerar min läkares bedömning av mina behov. 

Maria Hemström-Hemmingson verkar inte ha mycket till övers för människor som delar sina egna erfarenheter av avslag på sjukpenning. Men vilket värde har egentligen den personliga berättelsen i svenskt rättsväsende?

Jurist Andreas Pettersson säger till aktionen #116omdagen:

Inom alla övriga rättsområden ser man de berördas egna berättelser med deras egna ord som särskilt goda bevismedel. Men Försäkringskassan har en slags omvänd bevisrätt där primärkällor systematiskt misstros och sekundär- och tertiärkällor värderas högt. Det intressanta är att förvaltningsdomstolarna helt köper t ex den här omvända bevisprincipen i socialmålen. Istället för att kontrollera förvaltningens beslut låter sig förvaltningsdomstolarna styras av dem i sådan grad att centrala juridiska principer underordnas myndigheterna.

Varje gång representanter från Försäkringskassan eller sjukförsäkringspolitiken förminskar värdet av ”den personliga berättelsen” reagerar jag med att känna ett starkt behov av att berätta om mina egna erfarenheter. Som protest, för att visa hur verkligheten ser ut. För att jag blir så less på hur våra liv förstörs och förminskas av de som borde stå på vår sida.

En sak står i alla fall klar: Inga retoriska krumbukter kan rädda Försäkringskassans rykte. För det krävs upprättelse för de svårt sjuka som nekats ersättning trots att de saknar arbetsförmåga!

Aktionen #116omdagen samlar personliga berättelser om avslag på sjukpenning. Läs mer här

Bild från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.