Triggervarning: död, mord, filicide, suicid

Jag har så svårt att läsa alla dessa förklaringar som folk ger till det som hände i Bjärred. Som blir till ett försvar för föräldrarnas handlingar. Särskilt de som kommer från just ME-sjuka och anhöriga själva. Och jag har våndats väldigt mycket kring vad jag själv ska skriva om det här.

Ärligt talat blir jag livrädd när jag läser alla förstående kommentarer angående hur svårt livet är med ME för sjuka och anhöriga. Hur svårt det måste varit för föräldrarna. Som om det på riktigt skulle rättfärdiga mord och göra det mer begripligt?

Man blir ju inte mindre skyldig till mord för att ME är en vidrig sjukdom och sjuka blir vidrigt behandlade av samhället? Det är liksom två helt olika saker. Och de flesta föräldrar med obotligt sjuka barn (även föräldrar till barn med ME) väljer att handla helt annorlunda.

Oavsett om föräldrarna ansåg att de gjorde det för barnens och sitt eget bästa så är det mord. Och oavsett om barn är svårt sjuka eller funktionsnedsatta har de rätt att leva!

Mord på funktionsnedsatta och sjuka begångna av föräldrar eller andra anhöriga brukar kallas filicide (egentligen en term för att beteckna en förälders mord på sitt barn). Det är tyvärr ett vanligare fenomen än man kan tro. Den amerikanska organisationen ASAN har därför gett ut en manual om hur vi bör prata om den här typen av mord, och hur media bör rapportera om det. Själva kärnpunkten handlar om att jämföra hur vi hade reagerat om föräldrar till helt friska barn gjort samma sak? Hade vi försvarat och förstått deras val då också?

I diskussionerna kring det som hände i Bjärred lyfter många fram den svåra situationen många ME-sjuka och deras anhöriga lever i, för att hitta en förklaring till morden. En del menar att föräldrarna också var offer och andra att de dödade sina barn av barmhärtighet, för barnens skull. Så här skriver ASAN om varför det är direkt olämpligt:

When we say every parent of a disabled child has had moments like this or walk a mile in our shoes or the system failed everyone or but you have to understand how hard it is, we are excusing a parent murdering their child. It does not matter how many times we say not that I would ever condone this: if we attempt to make a parent murdering their child understandable, if we ever attempt to position it as a comprehensible or inevitable or normal thing, if we take and normalize the perspective and the side of abusers and murderers, we are minimizing and excusing this act. Doing so puts the lives of disabled people everywhere in danger.

Många försöker också förklara morden genom att peka på samhällets bristande stöd. Så här skriver ASAN om detta:

It’s absolutely true that people with disabilities and our families don’t get enough services. But that’s not what causes these murders. There are thousands of families across the country with insufficient or nonexistent services who refrain from murdering their disabled family members. In addition, most high-profile cases have occurred in upper-middle-class communities and have been committed by parents who either refused services, or had more family services than is typical. This is not about services. Suggesting that murders could be prevented with more funding holds people with disabilities hostage: give us what we want, or the kid gets it!

Genom att försöka förklara det som hänt och säga att vi förstår föräldrarnas handlingar normaliserar vi mord, och utsätter i förlängningen alla personer med sjukdomar och funktionsnedsättningar för fara.

Det absolut första jag sa till min man när detta hände var: ”Bara så du vet, jag vill själv avgöra om mitt liv är värt att leva!” Inte för att jag trodde att han någonsin skulle fundera i banorna av att döda mig, utan för att jag kände att jag behövde markera mot det som hänt. För ingen annan än den som själv är sjuk eller funktionsnedsatt kan göra den bedömningen. Punkt.

Det finns ingen garanti för någon att livet kommer vara fritt från sjukdom och funktionsnedsättningar. Oavsett hur livet ser ut innan det händer, vem du är eller var du bor. Det är en av riskerna med att leva som vi alla delar. Vi är lika sårbara oavsett vad vi tycker om det.

Sjukdom och funktionsnedsättningar förändrar inte bara livet för individen, utan påverkar alla runtomkring. För att hitta ett sätt att leva med diagnosen krävs en acceptans från alla inblandade. Det är ofrånkomligt. Att döda sina sjuka anhöriga är inte ett acceptabelt alternativ oavsett hur situationen ser ut.

Ett sjukt liv är nämligen lika värdefullt som ett friskt liv.

Idag sörjer jag två barn som inte fick leva sina liv, för att de som skulle skydda och vårda dom inte tyckte att deras liv var värda att leva! Som inte tyckte att det var värt att kämpa för deras framtid.

Jag vill inte säga vila i frid, för jag tror att ni vilat tillräckligt, utan jag hoppas på att ni springer och hoppar i himlen nu!

Bilden är inte på barnen texten handlar om, utan kommer från Pixabay 

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.