Tänk dig att du plötsligt blir av med ditt jobb efter sex års heltidsanställning. Det har tidigare inte varit några frågetecken kring din anställning och din chef har uppskattat ditt arbete. Kollegorna har varit nöjda och ingen har ifrågasatt din kompetens. Nu anklagar arbetsgivaren dig för att ha gjort diverse felaktigheter. De menar också att du saknar kompetens för de arbetsuppgifter du skött prickfritt under alla år. Kollegorna har nu vänt och har bara negativa saker att säga om dig. Avskedet gäller omedelbart och det är din chef som skrivit på beslutet. Från ena dagen till den andra ombeds du tömma ditt kontor och lönen stryps. Du försöker prata med din chef. Försöker förtvivlad förstå vad som händer. Lyfter fram allt positivt som hon tidigare sagt om din arbetsinsats. Chefen hävdar att förutsättningarna förändrats och att du inte längre är aktuell som arbetskraft på grund av att det saknas bevis för att du verkligen utfört de de arbetsuppgifter du påstår dig ha gjort. Din arbetsgivare är oresonlig. Vägrar prata med dig och hänvisar varje försök till diskussion till att du har möjlighet att överklaga om du är missnöjd med deras beslut. De stänger dig ute och lägger locket på. Säger lycka till med ditt fortsatta liv.

Du påbörjar överklagandeprocessen men upptäcker ganska snabbt att det inte är så enkelt som arbetsgivaren försökte få det att låta. Processen är omständlig och innehåller långt många fler steg än du någonsin kunde föreställa dig. Språket är byråkratiskt och du har svårt att förstå hur processen egentligen ser ut och vilka konsekvenser den kommer få för dig framöver. Något som står klart i ett tidigt skede är dock att du behandlas som att du inte längre vet ditt något om din kompetens och arbetsinsats. Dina egna ord om din situation räknas inte utan för att kunna överklaga din arbetsgivares beslut behöver du ett intyg från en professor på stadens universitet som objektivt kan bevisa att du genomfört ditt arbete på ett korrekt sätt. Utan den hjälpen är du definitivt chanslös.

Tiden går och processen drar ut på tiden. Du görs beroende av din man för att överleva eftersom du själv inte längre har någon inkomst. Ni tvingas möblera om hela livet eftersom ni plötsligt ska leva på en inkomst istället för två på obestämd tid. Sälja bilen, sälja huset och låna pengar för att ha mat att äta och inte hamna på gatan. Dina vänner och bekanta förfäras över din situation och: ”Meh, så här kan det ju inte få fungera. Du överklagar väl?” är den absolut vanligaste reaktionen du får. Vissa agerar samtidigt som att de tror att du överdriver, och endel ifrågasätter om du verkligen gjort allt du kan för att få behålla ditt jobb. Om du kanske inte missuppfattat dina anställningsvillkor. Eller gjort något fel. Andra tycker att du ska ställa till rabalder och kontakta media. De allra flesta har ingen egen erfarenhet av en situation som din, utan agerar på känslan av hur saker borde fungera. Du tvingas därför spendera ändlöst med tid på att förklara situationen och svara på deras frågor. Ofta känns det som att du också får försvara dig själv.

I offentligheten kallas ni ”enskilda fall med otur”. Eller människor som ”hamnat mellan stolarna” i en omställningsprocess. Man poängterar att de allra flesta får behålla jobbet, och antyder att de som klagar över att de fått sluta egentligen är människor som aldrig borde blivit anställda från början. Du vet att det inte stämmer eftersom du själv har kontakt med en mängd anställda hos samma arbetsgivare, och därför kan konstatera att du inte är ensam om att ha blivit avskedad på det här ovärdiga sättet. Att det måste vara något som är ruttet i systemet. Men ni som själva drabbats är de enda som protesterar. De som fortfarande är anställda rör inte ett finger för att hjälpa er i kampen för trygga anställningar. Arbetsgivaren dementerar att några anställningar skulle avslutats på ett inkorrekt sätt. Människor som avskedats beskrivs som lata, manipulerande lögnare – och precis som i rättsprocessen är era egna ord om er situation betydelselösa.

Med jämna mellanrum tvingas du söka om din egen tjänst för att visa att du fortfarande vill vara anställd. Annars har du inte någon chans att överklaga. Trots att dina förhållanden inte förändrats är pappersarbetet är rigoröst, och måste upprepas på samma sätt varje gång. Lika ofta som du ansöker får du avslag. Trots att du tvingas göra en helt ny ansökan är arbetsgivaren inte skyldiga att göra en ny granskning av situationen. Utan de hänvisar bara till det som låg till grund för avskedet och förändrar inte sitt beslut. I varje avslag tvingas du läsa lika absurda anklagelser mot dig som i uppsägningsbeskedet. Och varje försök du gör att bestrida uppgifterna bemöts med att de ifrågasätter varje ord du säger och varje bevis din professor lägger fram monteras isär och smulas sönder. Förklaras ogiltigt. Precis som att de bara letar anledningar att fortsätta bedöma dig som oanställningsbar.

Åren går och för varje besked du får måste du kämpa allt hårdare för att inte sjunka ner i självtvivel. För att hålla deras lögner om dig på stången. Ju fler gånger din verklighet ifrågasätts desto svårare får du att tro på din egen berättelse, dina erfarenheter och din förmåga. Kanske är det du själv som tappat förståndet? Innerst inne vet du att du har rätten på din sida. Men ju fler avslag du får desto mindre trovärdig blir du i andras ögon. För de tror fortfarande på att systemet fungerar och att din arbetsgivare tar korrekta beslut. Stödet från omgivningen blir svagare, och tillslut orkar du knappt berätta om din situation för någon. För du orkar inte se tvivlet i dina vänners ögon. Att bli ifrågasatt. Att förklara för de som bestämt tror att de har lösningen på alla dina problem att du redan prövat allt. Att du gjort precis allt som står i din makt. Du orkar inte heller se andras frustration och vanmakt över din situation.

Sedan en dag landar domen plötsligt i din brevlåda. Den säger att du har vunnit mot din arbetsgivare. Och att ditt jobb är ditt. Domstolen konstaterar allt som du redan vet. Som du visste från början. Det du försökte prata med din chef om, som hon nonchalerade. Att arbetsgivarens anklagelser är grundlösa. Att du inte gjort något fel och att du har precis rätt kompetens för ditt arbete. Domstolen visar i sin argumentation att det inte fanns något i det du gjort innan ditt avsked som var fel och som skulle föranleda att du inte skulle få fortsätta arbeta. Du får upprättelse. Det finns på papper att arbetsgivaren hade fel, och du hela tiden hade rätt. Människor är glada. Gratulerar dig. Förväntar sig att du ska känna dig lättad. Att du nu ska kunna borsta av dig och gå vidare, i kraften av din vinst. De väntar på att du ska få dina pengar, som de tänker har varit din största förlust.

Du är också glad. I huvudet. Men du känner dig mest bara tom och matt. Kan inte sluta tänka på vilken förlust de här åren inneburit för dig och din familj. Hur mycket tid och energi som gått till spillo helt i onödan. Och vilka känslomässiga spår det satt för alla inblandade. De återupprepade kränkningarna. Förnekandet av din verklighet. Känslan av tvivel från omgivningen. Av att leva utanför samhället. Osynlig och icke-existerande men samtidigt misstrodd. Hur ska du kunna läka? Känna tillit och tilltro till din arbetsgivare igen? Det är ingenting som försvinner bara för att du nu fått rätt till din lön. Pengar räcker inte till som plåster på såren, för du har inte bara lidit en ekonomisk förlust. Och. Du undrar hur ska du klara av att leva med vetskapen om alla andra som fortfarande kämpar. Som ännu inte fått sin rätt. De som är mindre priviligierade än du, som förlorat sitt hem, ja förlorat allt. Som under inga omständigheter varken har råd eller kapacitet att överklaga. Och som kanske inte ens orkar leva med förlusten.

Detta var väl en orimlig historia? Med ett inte särskilt troligt scenario? En absurd händelse som i sin tur gav upphov till ännu mer absurda konsekvenser? Långt ifrån hur det fungerar i vårt samhälle?

Ja, historien är påhittad, men tyvärr är vi nog många som ändå känner igen oss i orimligheterna och absurditeterna. I kränkningarna, krångligheterna, utanförskapet och misstroendet. Byt ut arbetsgivare mot Försäkringskassan – uppsagd från arbetet mot avslag på sjukpenning – professor mot läkare – så har du läst berättelsen om våra liv.

Låter det osannolikt, otroligt och som rena påhitt? Välkommen att gå i våra skor ett tag, jag tror att vi är många som gärna skulle vilja byta med dig.

För berättelser om avslag på sjukpenning ur verkliga livet – klicka dig in på aktionen #116omdagens hemsida och läs.

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.