Det förhatliga självtvivlet har kommit på besök. Som det gör då och då. Det som poängterar att jag inte bör dela med mig om min kunskap och erfarenhet under en ME-flagg så länge jag inte har en fastställd diagnos. Att jag inte är trovärdig. Att jag är misslyckad som inte blivit frisk. Att det är mitt eget fel att jag inte blivit bättre. Att jag bara är rädd och feg. Att jag underhåller mina symtom och inte försöker tillräckligt. Att jag måste ta mig i kragen och ta mig över tröskeln. Att jag är genomusel för att jag inte klarar det utan att symtomen rusar i höjden och gör mig ännu mera begränsad. Att jag borde bita ihop och tåla lite mer. Jag önskar att jag kunde bli av med självtvivlet för alltid. Tankarna om mig själv som en dålig person på grund av att min kropp inte reagerar normalt. För jag vet ju rent intellektuellt att det här är helt felaktigt.
Var kommer de här tankarna ifrån egentligen och hur kan de bara välla fram så här okontrollerat?
Självtvivlet har nog många grunder. Men är inte grundat i mig som person. Det kommer utifrån och kämpar för att få mig på sin sida. Att suga sig fast i mig med sina vassa klor. Dels finns det saker som sitter i från alla år jag jobbat i vården. Där självdiagnosticering sågs som något fult. Sånt patienter inte ska hålla på med. Något man baktalade. Pratade om med förakt. Man menade att patienten skulle hålla sig till sitt. Till att vara sjuk. Att ställa diagnos var vårdens uppgift och för det krävdes läkarkompetens. Det var ingen annans sak att göra. Ett stort övertramp. Mina egna funderingar när det gäller diagnos är ju inte direkt något jag hittat på. Specialisternas bedömning utifrån min vårddokumentation säger att ME måste misstänkas. Men det verkar den vanliga vården ta lika lätt på som om det bara vore jag som googlat (som vården ofta betonar som något väldigt dåligt): Icke. Trovärdigt.
Detta kombineras inuti mig med vårdens oförmåga att förstå och möta mina behov. Och Försäkringskassans förnekande av min verklighet. Förväntningarna på att alltid pressa på och utmana. Att aldrig slå mig till ro och nöja mig. Att aldrig vara tillräcklig. Att öka så fort det överhuvudtaget finns minsta lilla utrymme. Trots att det aldrig gjort att jag tillåtits hämta andan, eller ens kippa efter luft. Trots att utmaningen och ökningen varit det som tippat mig över kanten och försämrat min hälsa – varje gång. Trots att de sett och förstått att jag gett järnet har det ändå inte räckt till. För man kan alltid göra mer, och jag har blivit uppmanad att aldrig sluta utmana. Och när jag inte kom ens en uns framåt sparkade myndigheten helt enkelt ut mig ändå. Struntade i vad alla resultat hittills visat. Struntade i alla andras bedömningar och mina protester. Sa: Du. Kan. Visst. Flyga. Till. Hundra. Procent.
Nu har jag ju förstås ingen kontakt med vården sedan ett drygt år tillbaka. Eftersom jag vägrade att fortsätta skadas. När varje besök följdes av flera veckor eller närmare en månad, med fruktansvärda plågor och jag bara blev sämre över tid var jag tvungen att gå emot uppmaningen att utmana. För att inte göra sönder mig själv helt och hållet. Och vården nekade mig hjälpen som skulle ge mindre konsekvenser. Tyckte att jag sa nej till vård och att jag därför fick stå mitt kast. Jag tog ett beslut som inte var mitt att ta. När jag satte mina behov framför vårdens blev jag ett hot mot ordningen. Jag trampade över en osynlig gräns. Avgjorde att jag visste bättre. Och Försäkringskassan bara fortsätter hävda att det saknas bevis för att jag saknar arbetsförmåga trots att det bara handlar om att de själva väljer att blunda: Vill. Inte. Se.
Stigmat och förtalet i det offentliga samtalet – om sjuka människor i allmänhet och ME i synnerhet – är klistret som håller allt samman. Där sjuka människor framställs som bråkiga aktivister som saknar grund för sin strid. Sådana som malignerar. Gör sig själva sjuka. Säger att de mår sämre än de gör för att få sympati. Utnyttjar samhället för sådant de inte har rätt till. Sådana som berättar om sin sjukdom offentligt och drar ner andra människor i fördärvet. Sprider smitta. Opålitliga bedragare som egentligen borde omyndigförklaras. Vars ord är värdelösa. Vars ställning är för alltid underordnad. Som tillsammans med oansvariga specialistläkare hävdar att deras sjukdom är: Något. Den. Inte. Är.
Som en kladdig sörja drar det runt inom mig. Självtvivlet. Hotar att färga av sig på allt. Hotar att förgifta mina tankar och min själ. Ta över. Jag mår illa. Vill bara spy ur mig allt innan det får fäste. Innan det snärjer min själ och stjäl mitt förstånd. Det där har ju egentligen inte med mig att göra. Det är ju deras problem med mig som smittar av sig. Inte mitt. Jag vill ju bara leva. Göra det jag kan för att må bra trots allt. Öka kunskapen om hur sådana liv som mitt är att leva. För att vi alla ska kunna må bättre. Trots att priset är högt. Trots att utrymmet för ett liv som människor föreställer sig är så begränsat. Trots isolering. Ensamhet. Och plågsamma symtom. Trots förtal och förnekande från omvärlden. För: Jag. Älskar. Ju. Mitt. Liv.
Jag tänker att jag nog inte borde publicera det här. Att det inte varken är något som lyfter upp eller för saker framåt. Att det låter sjukt och verklighetsfrånvänt. Påhittat. Men jag tror att det är självtvivlet som talar, och att om vi ska komma någon vart med förtalet och förnekandet behöver även den här sörjan lyftas fram i ljuset. Så, jag gör det i alla fall. Trycker på knappen för din skull. För dig som också kämpar med konsekvenser av stigma, självtvivel och skam.
Säger: Du. Är. Inte. Ensam.
Ett annat inlägg om stigma finns att läsa i detta inlägg:
Och på bloggen Funkisfeministen i inlägget:
Bild från Pixabay
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.

Jag ser dig och din fantastiska förmåga att sätta ord på din verklighet.
Jag förstår mer än du bestämt dig för att jag inte alls förstår…. jag funderar mkt på hur jag ska kunna få bl a dig att förstå att jag också varit där du är och att allt jag vill är att få berätta hur jag hjälpt mig själv, få berätta hur jag ökade min måbratid till vinst för min man och min son. När man har så låg kapacitet som jag hade fanns hos mig även en rädsla att ngn skulle anse mig vara unfit to be a mother. Och det var fruktansvärt. Så när min son var 4,5årlämnade hans far oss och mina värsta farhågor blev sanning. Jag blev ifrågasatt huruvida min son levde i misär hos mig som ensam utövade vården av vårt gemensamma barn. Delad vårdnad, men då fadern valde en stor karriär utomlands och blev umgängesförälder fick jag bara avlastning ca 4ggr/år. Och det definierades så att trots delad vårdnad hade jag 100% av vården av vår son.
Att ofrivilligt bli ensamstående med ett så litet barn samtidigt somomgivningen behandlade mig väldigt likt det du beskriver din verklighet.
Varmvattenbassäng och taktilberöring på helt anpassad nivå för mig tog mig ut ur mitt mörker. Det var inte lätt….massa smärta somatiskt främst med även psykosomatiskt motstånd och rädsla för bakslag, lärde jag mig att tala lugnade i de samtal jag hade med mig själv inuti mitt eget huvud. Och tillslut en dag efter flera år kom den dagen jag inte orkade tänka en enda tanke till om min aldrig sinande smärta och förlamande trötthet.
Tjattret i mitt huvud verkade ha tystnat, eller att den faktiskt hade en ventilkran som jag verkade kontrollera men inte begripit under alla år. (1999-2008)
Tidigare hade mina dagar fyllts av tankegångar som du beskriver som ex äta med familjen men inte orka samtala.
Men denna upptäckt spenderade jag ytterligare fyra år med att enbart utöva tystnaden i mitt huvud för att det gav mig orken att vara närvarande för min son. Att tystnaden medförde att veckorna gick fortare mot för innan då allt som snurrande runt i mitt huvud också gjorde att veckorna kändes oändliga för mig.
Den tiden kunde jag tänka och känna att en vecka med min verklighet verkade vara det som för andra en hel månad. Eller som de gånger man legat inlagd på sjukhus där kunde en dag kännas som en hel vecka, mkt pga att man aldrig fick vara ifred, kände man att man kunde slumra en stund kom alltid en sköterska å satte en termometer i örat eller ta blodprover.
Min avsikt var aldrig att såra dig..
Avsikten var att få berätta hur jag gjorde för att du skulle kunna se och fundera om ngt av det kunde vara nåt för dig?
Jag kommer fortfarande att åka till din hemstad bl a på studiebesök av er kommunala varmvattenbassäng.
Som första identifierade Spetspatient i mitt landsting har ALMI beviljat mig en rätt stor summa pengar att vidareutveckla den egenvårdsbehandling i varmvatten som jag hade som Vinnovaprojekt 2018.
Jag är också en av de 11 spetspatienterna som finns i rapporten som kom förra veckan.
Aldrig någonsin har jag läst ngn som kan sätta ord på sanningens natur som du kan…
Blir så varm inombords att du sätter ord på ALLT som många med livsomvälvande sjukdom upplever, visst är din verklighet din, men håller med dig om att det du gör med dina skapelser i pränt måste komma till gagn för andra, bara din klarhet måste göra alla som ännu inte hittat din sida att känna tillförsikt.
Du vet kanske vad framlidne Bo Strömstedt sade om makten av det skrivna ordet…
I’m lakesh (Mayan)
Jag är en annan du.
GillaGilla
Nej, jag har inte bestämt mig att du inte förstår. Men, jag känner inte igen mig i din berättelse, och jag känner inte igen mig i din tolkning av mina ord. Tyvärr. Jag drog mig tillbaka eftersom jag kände att du ville övertyga mig om att din behandling skulle bota mig eftersom den botat dig, inte för att den var lämplig för mig utifrån min situation och min kropps reaktioner. Problemet är att som långvarigt sjuk möter man väldigt många som du. Du är inte den första som velat bota mig genom sättet de botat sig själva. Det är ett problematiskt förhållningssätt. Jag tror att om du på riktigt vill få folk att förstå och vilja prova det du har provat så ska du lämna till den som är sjuk att känna igen sig i dig, du ska inte jaga rätt på personer som du ser dig själv i och försöka övertyga dom om att du har lösningen. För att jag ska kunna ta ställning till om den behandling du erbjuder behöver jag exempelvis veta vilken/vilka diagnoser du har/hade, det hjälper mig att förstå om det du gjort är lämpligt för mig. Jag behöver förstå och kunna värdera helheten. I detta fall har jag redan tackat nej, eftersom varma bad är direkt olämpligt för mig. Även om du kommer till min stad och gör studiebesök kan vi inte ses, jag har inte ens kapacitet att träffa min släkt och mina vänner. Och jag sparar den samtalskapacitet jag har till min familj.
Det finns saker som alla med livsomvälvande sjukdom och funktionsnedsättningar kan känna igen sig i – men våra situationer och lösningar kan ändå vara olika – det finns inte någon motsättning i det.
GillaGilla
Ja, du läste helt rätt att min tolkning av din text gav mig igenkänning.
Nej, min metod har inte botat mig från mina diagnoser och nej jag har aldrig påstått att du ska botas det är helt och hållet din tolkning.
Min diagnos ligger inom Pseudoobstruktion störningarna Q43.0 Atrofisk desmos som efter borttagande av Colón orsakat K91.0 Ändrad Intestinal miljö efter operation. Jag har svår bakteriell överväxt som orsakar kroniska inflammationer och blödningar varpå jag får järninfushioner flera ggr per år. Av de 8 patienterna nu levande är jag den enda som inte utvecklat tarmsvikt, men det är dit det går så min proffessor i Huddinge var rätt fascineradav att få veta hur jag klarat mig. Det är däremot ingen garanti att jag kommer att klara mig från TPN TransPerenteralNutrition. Tidigt under mina sjukdomsår gjorde jag bort erfarenheten med paralytisktarm droginducerad ( i mitt fall tramadol bl a).
Svaret på hur jag klarat mig så pass bra har jag blivit uttryckligen ombedd att vidareutveckla då det anses kunna ge lindring, ej bot, (för jag är inte längre lika bunden till min säng) till andra patienter
Men jag förstår vad du säger när du skriver….. men det stämmer inte att jag jagar andra patienter för igenkänning det är helt missuppfattat av dig. Utvecklandet av varmvattenprojektet, som även innefattar alla delar inom fysisk aktivitet leds tillsammans med min utvecklingsstrateg på mitt landsting, ALMI och dom har redan initierat de kontakter där jag kommer att som Spetspatient hjälpa andra kroniskt sjuka att ta fram sin spetspatientighet
Jag tänkte mer som att du helt förutsättningslöst åtminstone ville lyssna på vad vi tänkt göra, och om du inte har den kapaciteten som du beskriver, kanske din man eller annan familjemedlem vill det?
När du känner dig redo och är färdig med eller tänker att det kanske inte skadar att få info då är du det.
Du kommer att kunna både se och läsa om detta framledes och om du ändrar dig vill jag du ska veta att du är varmt och hjärtligt välkommen, vi vill gärna ha med dig! 💕
GillaGilla
En formell inbjudan håller på att utformas i samråd med Min utvecklingsstrateg Kerstin, när jag vet exakt på vilken plattform hojtar jag till så du kan läsa den.
Ha det gott 😊
GillaGilla
Bästa du vill jag börja med att skriva, som om vi kände varann, vilket vi ju inte gör, men, kanske gör det dig gott att veta att dina nedskrivna tankar gör mig så gott. Jag blir så berörd att när jag nu skriver rinner fulgråten med snor hulkningar för att du rör något inne i mig, det är som om mycket av det du sätter ord på är som om det vore mina, din kamp (får jag kalla den det?) med ME och allt som den stormar rinner driver in en kan jag känna igen mig i. Just nu är jag på väg att förbereda mig inför ett läkarbesök, hos en psykiater som är ”på min sida” en i vården som hjälper accepterar och jag tänkte genom flera av dina beskrivningar få ord att använda där idag. Jag som är så självkritisk inför möten, har så mycket jag vill få fram, vill så gärna bli bekräftad accepterad bemött för hur jag har det vem jag blivit, och det är så svårt. Så…ja tack, innerligt tack för att du delar med dig av ditt innersta och yttersta liv. ❤// Cecilia
GillaGilla
Åh, jag fulgråter när jag skriver också! ❤ Tacksam att få påverka, och påverkas. Tacksam att du berättar. Hoppas att ditt möte gick bra.
GillaGilla