För fem år sedan vid den här tiden gjorde jag någon slags bokslut. Eller, ja det brukar jag egentligen göra varje år. Men jag minns att det här året var speciellt. Jag hade kommit fram till att plan A inte fungerade – alltså insett att jag inte skulle bli frisk och arbetsför i första taget – och att jag därför behövde en plan B.
Den innehöll inte som plan A saker som jag behövde för att kunna tillfriskna inom en viss tid, utan fokuserade på vad jag behövde för att kunna leva så bra det bara gick, trots sjukdom. Jag skrev ut den och hängde den på anslagstavlan vid mitt skrivbord, och den fick styra var jag la min energi.
Just där och då handlade det mycket om att se till att min vardag var fullt ut anpassad för mina behov och fungerade att leva i. Det handlade definitivt inte om att ge upp tanken på att leva, utan var mest en insikt om att livet förmodligen inte skulle återgå till det ”normala”.
Så här såg min plan B ut 2014:
Jag behöver:
1. Få hjälp att upprätta en smärtplan innehållande: Var smärtan sitter, vilka olika typer jag har, vad de beror på och vad jag kan göra åt dem, vad går att förebygga? Jag behöver hjälp så att jag kan ”självdiagnostisera” och behandla min smärta konsekvent och effektivt.
2. Se över kompensatoriska lösningar för att öka delaktighet samt minska smärta och utmattning. Jag behöver hjälp för att jag vill leva – inte bara överleva!
3. Vara nöjd och stolt över de saker jag faktiskt kan göra och det jag är bra på – och fortsätta med dem – även om det i andras ögon kanske är obetydliga saker. Jag vet vad som betyder något och vad som är viktigt för mig!
4. Fortsätta lita på min intuition och lyssna på min kropp och handla utifrån vad den säger mig – även om andra försöker få mig att göra annorlunda. Jag vet vad jag behöver!
5. Ta min vilja att förändra vårdens och myndigheternas kunskap, syn och bemötande om hypermobilitet, utmattning och smärta på allvar, och göra något av den. Jag vill vara med och förändra!
Om punkt ett och två finns mycket att säga. Men nöjer mig med att konstatera att jag fått viss hjälp, men att vården samtidigt försvårat så mycket att den hjälp jag fick i slutänden blev stjälp i stället. Och jag har i det mesta lämnats helt åt mig själv. Det är skrämmande att ha lagt så mycket tid och energi på vården men ändå inte fått det stöd jag så väl behöver. En kamp i motvind utan någon som förstår. Så har det känts. Svårt att hantera då jag från början hade höga förväntningar på vården.
Det är lätt för mig att konstatera att punkt tre och fyra är tankegångar som jag lever jag med varje dag, på ett helt annat sätt än jag minns att jag gjorde 2014. Formuleringarna från min plan B var så pass viktiga att de blivit viktiga rättesnören i min vardag. Punkt fem är nog den som varit mest betydelsefull, för det var en nytt ställningstagande som jag gjorde då. Och jag måste säga att jag systematiskt och målinriktat har arbetat för att påverka sedan dess. I det jag kan. På det sätt jag kan göra det på. Där jag bedömer att det behövs bäst.
Någonstans är det där mitt största fokus legat i det mesta jag har gjort sedan dess. Även om inte saker synts utåt så känner jag att jag är där nu, och arbetar aktivt med förändringsarbete. Inte i föreningsform, inte som anställd. Utan i min takt och i den form jag klarar av. Genom mina idéer, ord och kontakter. Sedan 2014 har min hälsa blivit sämre och samtidigt har problemen med vården och Försäkringskassan ökat. Det har gjort att förändringsarbetet känts ännu viktigare och gjort vardagen meningsfull. Och fört med sig att jag ännu tydligare behövt arbeta med punkt tre och fyra.
Att stå upp för mig själv, att vara stolt över och tro på det jag kan göra, och att lita på att jag vet mitt eget bästa har varit livsavgörande för mig. Särskilt under de senaste åren när det känns som att hela världen varit emot mig.
Jag hade behövt göra en ny plan nu, och det finns mycket som skulle behöva rymmas i den. Men min kapacitet är så begränsad att jag i nuläget nöjer mig med att konstatera att jag lever efter punkt 3-5 i min plan från 2014 och att det räcker gott och väl. Just nu. Fram tills att det finns utrymme att ta tag i allt det där andra.
Jag vet vad som betyder något och vad som är viktigt för mig. Jag vet vad jag behöver. Och jag vill vara med och förändra världen!
Bild från Pixabay
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.

Du är väldigt analytisk i ditt sätt att tänka. Imponerande och inspirerande på samma gång. Jag märker dock att det känns väldigt skrämmande att göra en liknande prioritering i mitt liv. Jag känner mig så maktlös inför själva sjukdomen iom att jag förvärras hela tiden, samt att jag är så skadad av vården att jag inte vågar tro på att de kan göra nåt för mig. Jag vågar inte tro nåt, hoppas nåt, knappt försöka nåt heller. Fast samtidigt ser jag att din lista ger dig makt över ditt liv. Väldigt tankeväckande inlägg som jag ska ta med mig på längre sikt!
GillaGilla
Ja, har nog alltid varit det, och det förstärktes av mitt jobb som arbetsterapeut där jag ofta använde observation och analys som arbetsredskap. Vilken prioritering är det som känns skrämmande för dig? ❤
GillaGilla
Inga av dina punkter specifikt, utan mer bara att styra sitt liv. Jag fick arbeta mycket med psykologen på Sköndal om att ens våga sätta mål, för jag känner att jag inte har kontrollen, det har sjukdomen. Men då kan man ju ha mål som att sitta ner när man klär av sig ist f stå, och det kan man ju faktiskt styra själv. Men jag har fortfarande jättesvårt med att våga försöka bestämma. Blir det inte så blir jag besviken och då orkar jag inte våga. Så jag släpper önskan att vilja nåt, att styra nåt, att tro att saker kan bli som jag vill. Jag vet att jag har låtit pendeln gå från mitt friska jag, där jag hade självförtroende, mod, kontroll, till ett komplett offer. Jag vill såklart landa i mitten, men jag är så skrämd av vården och av de eviga försämringarna som gör att jag känner mig helt maktlös. Och ur det perspektivet är det skrämmande att sätta ner foten, för jag har ju lärt mig att jag inte bestämmer nånting. Är utlämnad. Då ska man ju ha ork och mod att stå emot det. Om man då försöker och inte har ork och mod, så har man återigen mött sin oförmåga öga mot öga. Om man har mod och ork så är det skrämmande för då undrar jag hur mycket annat jag hade kunnat styra också. Är hela försämringen mitt fel? Var det mitt fel att jag blev sjuk för att jag inte vilade när jag fick infektion? Jag hittar inget lagom mellanläge mellan passivitet och överdrivet ansvar/skuld.
GillaGilla
Å nej, i min hjärndimma skrev jag en lång kommendar som försvann ut i cyberrymden eller raderades av mej! Orkar inte skriva om men tack för att du delar med dej. Tror jag förstår bättre nu. Vill gärna prata mer om det här. Men är så kraschad. Kram ❤
GillaGilla