Ett upprivet sår

Jag fick ett mejl som pillade sönder en sårskorpa. Och nu gör det ont.

Mejlet kom från en gammal chef och visade sig vara ett misstag. Av reaktionen på mitt svar vet jag inte ens om hen mindes mig. Neutralt. Kort. Som man behandlar en felringning ungefär. För mig utlöste mejlet däremot en störtflod av känslor. Det kom från chefen på den arbetsplats jag blev sjukskriven ifrån. Mitt sista arbete.

I dagarna är det åtta år sedan min arbetsförmåga blev så påverkad av min sjukdom att jag inte längre klarade av att arbeta. Åtta långa pissjobbiga år. Inte bara på grund av sjukdomen, utan också på grund av kampen med vården, Försäkringskassan och arbetsgivaren. Och det fula avslutet på min anställning skaver och smärtar än. Det har inte läkt alls märkte jag.

Kontakten med mig häromdagen var ett misstag. En olycklig slump. I relation till avslutet jag fick med arbetsgivaren kändes hela jag som ett misstag. Jag var någon de bara ville bli av med. En belastning. För jag blev inte frisk. En stoppkloss i systemet. Jag har förstått att vissa arbetsgivare verkligen fajtas för sina anställda när de får problem med Försäkringskassan. Ställer upp. Säger ifrån. Stöttar och finns där. Min sa istället tack och adjö. Eller knappt ens tack.

Det hette att ”vi måste komma till ett avslut” och sköttes av personer som var för mig helt okända. De visste inte vem jag var. Distanserade. Opersonliga. Helt historielösa. De hade verkligen ingen aning vilken tillgång jag en gång varit i mitt arbete. Att jag varit uppskattad och eftertraktad. En pionjär. Jag var bara ett namn på ett papper. Någon de kunde plocka bort för att förbättra sina siffror. En chans att minska sjukfrånvarostatistiken.

Nog förstod jag deras beslut. Det var väntat. Jag kunde ju inte arbeta, och har aldrig haft en chans att komma tillbaka. Arbetsträningen har misslyckats gånger flera. Jag har bara försämrats. Men nu gjordes det här samma månad som Försäkringskassan plötsligt kastat ur mig ur systemet. Jag var redan rejält tillknycklad, och arbetsgivarens lika plötsliga behov av att snabbt ”komma till avslut” krossade mig fullständigt.

Det var så ovärdigt. Försäkringskassan och arbetsgivaren byggde sin bedömning på samma sjukintyg. Den ena sa att jag var fullt arbetsför och nekade mig sjukpenning medan den andra avgjorde tvärt att jag aldrig någonsin skulle bli arbetsför igen. ”Du kan arbeta i vilket jobb som helst på hela arbetsmarknaden” hette det. Och samtidigt: ”Vi har inget arbete i hela kommunen som du någonsin skulle kunna klara av”. Så förvirrande.

Samtidigt som jag kastades ut i ekonomisk otrygghet miste jag min anställningstrygghet. Min yrkesroll. Min tillhörighet. Dubbelt otrygg och utanför. På samma gång som Försäkringskassan förnekade min verklighet, så fick jag den helt obarmhärtigt slängd i ansiktet av anonyma representanter från arbetsgivaren. Utan hänsyn till att jag just var så sjuk som de argumenterat för att jag var. Det skulle bara gå fort. Bort bara.

Svek. Tyvärr. Åtta år av så mycket svek från det som skulle vara trygghet när livet förändrades på grund av sjukdom. Så mycket misstro, distans och ignorans. Brist på kunskap, och intresse. Systemfel. Dålig koll. Otillgänglighet. Sviken av vården. Försäkringskassan. Och arbetsgivaren. Blä, blä och åter blä! Jag låter kanske som en bitter kärring. Och det är jag. För jag trodde faktiskt samhället om bättre än så här.

Jag är besviken. För jag vet att jag var en sådan. Som fick det att fungera bättre för människor som fått livet omkullkastat på grund av sjukdom alltså. Jag var verkligen bra på mitt jobb. Och därför känns det så extra förnedrande att bli behandlad så här. Inte för att jag förtjänar någon slags specialbehandling, utan för att jag VET att saker kan göras så mycket bättre.

Den vetskapen och erfarenheten gör respektlösheten så mycket tyngre att bära.