Ibland känner jag att ingen lyssnar. Att den berättelse jag så förtvivlat försöker berätta tystnar utan att ha lämnat spår. Att när orden jag skriver som i själva verket är ett vrål. Bara faller platt till marken.

Det gäller inte er som läser här regelbundet. Som lämnar ett litet avtryck ibland. Lägger ut ett litet spår och visar att ni har varit här. Utan i stort. Ungefär som någon står på gatan och vrålar, och de som går förbi tittar bort.

Jag är nog obekväm. Min berättelse besvärar. Mina texter kräver ett ställningstagande. Lämnar ingen neutral. Eller? Är det något annat? Är det så att skrivna ord inte räknas på samma sätt som de talade?

Eller är det logaritmerna? Inställningarna? Eller formatet? Bortom din kontroll och ansvar? Gör du aktiva val för att söka upp mig – eller förväntar du dig att det sociala mediet ska mata dig med mina ord?

Mina texter är i princip alltid en inbjudan till samtal. De är mitt sätt att bryta isen. Ta första steget mot en dialog. Kanske är det därför tystnaden smärtar så? För att jag bjuder dig mitt innersta. Och du tackar nej.

Jag vill ha dig i mitt liv. På ett sätt som jag klarar av. Detta är min kommunikationskanal. Jag talar rakt ut. Hoppas du lyssnar. Hoppas du svarar. På samma våglängd. Hoppas något jag säger rör vid dig. Berör ditt innersta.

BIld av rawpixel från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.