Att leva med ME är sannerligen en studie i självbehärskning.
Jag har så många idéer och tankar på vad jag vill göra att det bubblar i mig. Men måste bromsa mig precis hela tiden.
För min kropp tål inte ens belastningen av att bära upp sig själv. Än mindre att genomföra alla idéer jag får.
Min inre drivkraft har alltid varit min styrka. Nu är den på sätt och vis min svagaste punkt. Min akilleshäl. Redo att fälla.
Den har tillsammans med min järnvilja och mitt tålamod fått mig att driva stora projekt i hamn. Målmedveten. Uthållig.
Nu hotar den ständigt att tvärtom orsaka kraftiga bakslag och avbrott. Att vara det som driver min hälsa i sank.
Aldrig någonsin hade jag väl kunnat tro att det som varit min största styrka skulle kunna förvandlas till något jag fick akta på.
Att min inre drivkraft och viljestyrka skulle kunna bli något negativt. En potentiell riskfaktor. Inte en fiende, men nära.
Samtidigt behöver jag den nu också. Den är fortfarande en tillgång om jag anpassar mig efter mina nya förutsättningar. Men den botar inte.
Om jag klarar av att motstå drivkraftens normala tempo, och istället låter mig drivas fram i snigelfart kan den hjälpa mig.
Viljan och tålamodet kan tillsammans med kunskap om min kropps reaktioner och mitt starka driv fortfarande vara något positivt.
Det kräver eftertanke, självbehärskning, att be om hjälp och att aldrig hamna i flow. Vara medveten om mina gränser. Alltid.
Utan min drivkraft hade mitt nya liv varit än mer torftigt. Så trots att den är källan till mycket frustration, vill jag inte vara utan den.
Men balansgången är svår. För den vilar aldrig, drivkraften. Har aldrig gjort. Den bubblar och pyser. Lever. Ger glädje. Inspiration.
När kroppen och drivkraften är i osynk känns det ibland som att mitt inre ska explodera av all återhållen kraft och kreativitet.
Det finns så mycket som vill ut. Så många idéer och förbättringsmöjligheter som behöver omsättas i praktisk handling.
Så mycket liv att leva. Så mycket att leva för.
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.

🤗❤️Så spännande!
GillaGilla
Alltså det gäller ingen särskild idé eller projekt just nu. Utan har alltid varit så här. Så, inte särkilt spännande…
GillaGilla
Å, verkligen! Man måste inte bara stoppa kroppen utan också huvudet. Jag vill sy, sjunga, spela, måla, baka, tapetsera, skriva, planera, organisera, inreda. Och man triggas hela tiden av bilder man ser som ger en goda idéer. Igår blev jag så sur när jag såg reklam för nån mäklarens hus, rätt likt mitt drömhus, men det hade några trappsteg upp till ytterdörren. Jag kan inte ens drömma om vilka hus jag vill! Men jag antar, som du, att det är bättre att ha kvar sina omöjliga drömmar än att vara helt tom.
GillaGilla
Precis så. Att hela tiden begränsa allt är tröttsamt. Men vill inte vara tom heller. ❤
GillaGilla