Jag var någon som gick före. Någon man lyssnade på. Vars kompetens räknades som tillförlitlig. Plikttrogen. Noggrann. Driven. Pålitlig.
Varför ändrades bilden av mig så fort jag började söka vård? Till det motsatta. Varför skulle sjukdom automatiskt göra mig inkompetent? Opålitlig. Lat. Slarvig. Någon som behöver drivas på?
Jag förstår faktiskt inte det! Varför raderades allt det där i ett slag? Varför förändrades vårdens syn på mig bara på grund av att jag bytte roll? (Och kanske inte bara vården, utan också min omgivning…)
Vad säger det egentligen om den allmänna synen på sjuka människor? Och om vårdens syn på patienter. Oss dom är till för? Hierarkin kan inte demonstreras tydligare. Jag är inte vatten värd. Bara en sån där, besvärlig.
Det diskuteras samvetsfrihet för barnmorskor som vill slippa utföra abort. Och jag tänker att ibland känns det som hela vården vill ha samvetsfrihet för att slippa oss patienter. Åtminstone de av oss som inte passar in.
Under mina år som sjuk har vården fått känna mig besvärlig, någon som tar upp deras tid i onödan, komplicerad, ett hopplöst fall som aldrig blir bättre, någon som är en belastning och förstör arbetsmiljön. En belastning.
Nej. Inte varje person jag mött i vården. Men tyvärr de flesta. Och ingen (undantaget de två arbetsterapeuter jag själv sökt hjälp hos) har ansett att jag haft något att bidra till i min egen vård. Tyvärr.
Jag kräver ingen specialbehandling för att jag är vårdutbildad. Men jag tänker: Om inte ens jag som kan vården, har kunskap om kultur och rutiner, erfarenhet av rehabilitering kan få rätt hjälp. Hur ska då någon av mina medsjuka ha en chans?
Eller placeras sjuk vårdpersonal i ett eget fack? Behandlas vi sämre? Känner man sig hotad av vår kompetens och trycker till oss hårdare? För att vi ska hålla oss på mattan? För att inte själv tappa masken?
Jag vet att vissa tycker det är obekvämt med patienter som tror att de har koll. Som faktiskt har koll. Som ställer krav på kompetens. Men tro mig, det är ingen som är ute efter att sätta dit vårdpersonalen.
Vi vill bara få rätt hjälp. Så vi kan må bättre. Vi är på samma lag här.
Inte motståndare.
BIld av Gerd Altmann från Pixabay
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 
Jag har undrat det samma många gånger. Jag är uska och mentalvårdare i min grundutbildning. Sen valde jag att jobba med friskvård istället för sjukvård. Men jag är väl insatt i sjukvårdens hierarki, arbetsgången och fackspråk. Så jag har också varit en sån besvärlig patient som ställer krav och oftast kommer mer påläst än den vårdpersonal jag möter. Och det är en balansgång med att visa vad man kan utan att trampa någon på tårna.
Många gånger har det hjälpt mig. Men det har även skapat motstånd och nonchalans.
Men mest har det hjälpt mig. Så att jag fått rätt diagnoser, välformulerade intyg och hyfsat rätt vård. Men det har varit en kamp. Och är fortfarande.
Jag har, som du, även funderat på hur sjutton det är för alla andra, som inte har samma kunskap och insyn i vårdapparaten? Och många gånger varit förbannad över att det är på det här sättet!
När man är som sjukast och svagast ska man ju kunna lita på att vården gör sitt jobb och hjälper en på alla tänkbara och nödvändig sätt som finns!
Det är ju liksom deras uppdrag!
Vart gick det fel?
GillaGilla
Så bra att du skrev en kommentar till – för denna hade hamnat i spam-korgen! Tack – precis så – lägtar efter att kunna överlämna mig i trygga händer. Men undrar numera om jag någonsin kommrt bli trygg…<3
GillaGilla
Hej,
Jag skrev ett långt fint svar på din kloka blogg, men det verkar inte ha laddats upp… försvann det i etern eller kan du se något inte jag kan?
/ Ann-Louise
Skickat från min Samsung Galaxy-smartphone.
GillaGilla
Den hade hamnat i spam-posten…konstigt nog.
GillaGilla
Hej Mitt eremitage! Jag vill bara som hastigast säga att det är en fantastisk och viktig blogg du har, du gör ett stort och bra jobb, som jag bara hunnit titta på några gånger. Jag hoppas jag inte väjer undan för det du skriver då jag känner igen mig i det mesta du skriver genom min sambo som har stora svårigheter, inte bara med sitt odefinierade handikapp, utan med uppfattningen av och från omgivningen i form av anhöriga, vårdinstanser, möten, tillställningar, arbetsmarknad, försäkringskassa etc. Toppen! Tack! När jag har lite lugnare ska jag läsa igenom noggrannare med min sambo.
GillaGilla
Tack snälla! Jag blir alltid så glad när människor berättar att de använder mina bloggtexter i sin egen vardag! ❤
GillaGilla