Jag vill på förhand varna för att detta inlägg kan låta hårt och dömande. Eller väldigt präktigt. Kanske till och med nedlåtande. Men jag väljer att publicera det ändå, på grund av kärlek och omtanke. För att jag inte vill att någon av oss ska behöva må sämre än vi redan gör. Kom ihåg det!


Den som inte har någon kunskap om Myalgisk Encefalomyelit (ME) och Post-exertional Malaise (PEM) kan med fördel läsa detta inlägg först: ”En avgörande kunskap”.


Jag ska erkänna en sak. Jag har lite svårt att hantera när andra ME-sjuka unnar sig PEM. Alltså det är ju inte PEM man unnar sig utan man unnar sig att göra saker som innebär en så pass stor belastning att det ofrånkomligen leder till överbelastning med påföljande försämring. Där den sjuke är väl medveten om vilka konsekvenser det kommer att bli. Sådan som skulle gå att undvika. Svårast är det att veta hur jag ska hantera de av er som gör detta på regelbunden basis, på grund av att det enda ni anser ger livskvalitet finns på andra sidan ”stängslet”. Typ. Där du tänker att du är beredd att ta ett bakslag för att få göra detta. För att det är värt det. För att du tycker att du behöver det.

Jag får också PEM på regelbunden basis. Tyvärr. Men det är numera väldigt sällan en konsekvens av att jag ”okynnespemmar”, det vill säga att jag gör saker, som jag skulle kunna undvika, med vetskapen om att jag får ta smällen efteråt. Jag tycker inte det är värt det. Det är inte värt risken att bli permanent försämrad. Det är inte värt att bli ännu mer begränsad. Jag har mer och mer också kommit att tycka att det oftast inte är värt det på kort sikt. Mycket på grund av att mina marginaler är så fruktansvärt små även i mina bättre stunder, och symtomen som kommer med överbelastningen är så plågsamma och håller i sig så länge. Utsätter jag mig för aktiviteter som ger PEM missar jag dessutom det jag värdesätter allra mest, tid med mitt barn och min man.

Jag har accepterat att PEM är något dåligt, något jag inte ska utsätta mig för.

Så när jag får PEM väljer jag därför att se det som en oönskad avvikelse. En prick i protokollet. Något som inte ska vara där. Många gånger triggas min överbelastning av sådant jag inte kan påverka, exempelvis hormoner, infektioner eller krav och förväntningar utifrån. Men ibland är det faktiskt jag som pejsar för dåligt. Som tänker fel eller tror att jag klarar mer än jag gör. Ofta handlar det om att jag misslyckas med att begränsa viljan, lusten och längtan tillräckligt. Ni vet, när man vill så mycket så att man bara nästan spricker. Det är så svårt att motstå. Att gå emot och göra tvärt om. Men helt nödvändigt.

Samtidigt som jag väljer att tänka på PEM som en oönskad konsekvens, på sätt och vis ett misslyckande, så försöker jag låta bli att döma mig själv då PEM är ett faktum. Jag försöker att inte hata min kropp, eller se den kraftiga symtomökningen som ett straff, även om det känns som rimliga känslor just då. Men det är ju faktiskt inte min kropps fel att jag är sjuk. Inte mitt fel. Eftersom jag vet att detta inte var något jag ville skulle hända försöker jag lägga min frustration på att försöka förstå vad det var som blev för mycket denna gång. Sedan gör jag allt för att förhindra att det händer igen.

För mig har detta sätt att tänka lett till att jag blivit snällare mot mig själv. Mer omtänksam och varsam både om kropp och själ, i ett längre perspektiv. Det har tvingat mig till en större självdisciplin när det gäller att undvika det jag behöver undvika, men också när det gäller att använda hjälpmedel och att be om hjälp. Numera väljer jag aktivt att utsätta mig för färre situationer där jag blir frestad att göra för mycket. Det är svårt men nödvändigt och innebär att bland annat att jag hela tiden tvingas utmana mitt spontana jag att bli mer eftertänksam. Och att mitt sociala jag får hitta andra vägar att vara social än i fysiska möten.

Att försöka undvika PEM handlar väldigt mycket om att tänka utanför boxen, och att tvingas bryta normer.

När jag mår som sämst under PEM, och bara känner att jag skulle göra vad som helst för att slippa det, försöker jag memorera situationen för att lättare kunna motstå frestelsen att göra för mycket nästa gång. Jag sparar minnet och låter det bli min drivkraft för att om möjligt agera annorlunda nästa gång. Detta är faktiskt den största anledningen till att jag står ut med mitt ofrivilliga eremitliv, för att alternativet – konstant PEM – är så vidrigt. Jag orkar inte leva så, i ständig push och krasch, det är för plågsamt. Målet nu är att jag förhoppningsvis ska få lite större marginaler för att kunna hantera sådant som jag inte kan påverka. Den oförutsedda belastningen.

Vid vissa frakturer får patienten en läkarordination på att inte belasta den brutna kroppsdelen alls under en viss tid, för att det ger en minskad risk för komplikationer och sämre läkning. Om du exempelvis väljer att stödja på den brutna foten ändå kanske den inte läker alls eftersom belastningen är hela tiden högre än din kropp tål. För att klara av att undvika belastningen behöver du både sätta strikta gränser för dig själv i huvudet, för du kan inte gå efter hur det känns i kroppen, men också ges rätt förutsättningar och stöd från både vård och din omgivning. En sådan ordination ger dig dessutom andra möjligheter att ställa krav på att få rätt stöd.

Detsamma borde även gälla ME och PEM.

Jag skulle önska att vi ME-sjuka tillsammans med våra anhöriga, patientföreningar, vård, myndigheter och samhälle skulle införa nolltolerans mot PEM. Det skulle tvinga oss att tänka och handla annorlunda än idag. Vi skulle förväntas att anpassa oss till ME-sjukas förändrade livsförutsättningar på ett helt annat sätt.

Om vi skulle upprätta en gemensam överenskommelse om att nolltolerans för PEM skulle det tvinga de som inte är sjuka att lyssna på och förstå personer med ME. Allt skulle behöva anpassas och utformas annorlunda för att vi ska kunna vara delaktiga i samhället på ett sätt som inte skadar oss. Inga fler vårdbesök som triggar PEM, inga fler medlemsmöten som riskerar att trigga PEM, inga krav på deltagande i utredningar eller behandlingar som riskerar att trigga PEM, ingen mer otillgänglig miljö som triggar PEM, inget mer skuldbeläggande av den som uteblir på grund av risk för PEM, ingen mer olämplig forskning som triggar PEM, inga fler nekade hjälpmedel eller ersättningar från sjukförsäkringen som omöjliggör att undvika PEM. Och så vidare i all oändlighet.

Tänk vilken kollektiv lättnad det skulle innebära! Jag hör den sucken ända hit redan nu.

Men jag vet faktiskt inte hur vi ska kunna komma dit så länge vi sjuka väljer att fortsätta  ”okynnespemma”. Så länge vi inte tar vår sjukdom på tillräckligt stort allvar för att sluta förstöra för oss själva. För om vi inte ens har nolltolerans i relation till oss själva, hur ska vi då kunna kräva det av de vi möter?

Ärligt talat, hur ofta unnar du dig PEM?


Andra inlägg om PEM från denna blogg:



BIld av OpenClipart-Vectors från Pixabay


Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.