I mina två föregående inlägg har jag konstaterat att jag och andra personer med kronisk, långvarig sjukdom och funktionsnedsättningar borde duga i befintligt skick, men att det otillgängliga ableistiska samhället gör det väldigt svårt för oss.

Det finns så många normer kring levandet som lägger starka förväntningar på hur vi ska vara och bete oss. Så mycket ableism som vi bär med oss som väldigt sällan ifrågasätts. De sitter ofta så djupt att många människor inte ens reflekterar över hur man bemöter sjuka och funkisar. Jag tänker att toleransnivån för ableism förmodligen ligger mycket högre hos genomsnittssvensken än både sexism och rasism eftersom vi bara tar för givet att saker ska vara på ett särskilt sätt. Eftersom ableism inte uppmärksammas och talas om på samma sätt. Många sjuka och funkisar har dessutom internaliserat ableismen och tänker likadant om sig själva.

Men vad är då ableism?

Enkelt uttryckt: Just detta att vi inte duger i vårt befintliga skick. Att vi förfördelas i samhället på grund av sjukdom och funktionsnedsättningar. Man kan också beskriva ableism som att det normfungerande är överordnat, och de konsekvenser det får i värderingar, attityder och handlingar.

Jag har hittat ett par citat som jag tycker beskriver ableism på ett begripligt sätt:

”Like racism and sexism, ableism is a form of discrimination against people. Unlike racism and sexism, ableism is sometimes invisible, as it has less to do with hating the disabled, and more to do with assumptions about normal ability status./…/Ableism generally exists as a form of negligence. People without disabilities don’t typically have to think of things like the disabled do, and so neglect to address their needs.”

”An ableist society is said to be one that treats non-disabled individuals as the standard of ‘normal living’, which results in public and private places and services, education, and social work that are built to serve ‘standard’ people, thereby inherently excluding those with various disabilities.”

Antagandet om att saker ska vara på ett visst sätt kallas normer. Och vi lever i ett väldigt normstyrt samhälle. Många av dessa normer är djupt ableistiska men ändå totalt accepterade och inte alls ifrågasatta. I den ableistiska världen duger jag inte förrän jag återigen är frisk och normfungerande. Där finns inte utrymme för tanken att jag duger trots allt. Att jag skulle kunna vara kompetent trots sjukdom och funktionsnedsättningar är något som är lika fjärran. Ni ska få några exempel på vad detta kan få för konsekvenser.

Det finns en undersökning som det har rapporterats om ett flertal år i media. Den handlar om attityder till personer med funktionsnedsättningar i arbetslivet. Förra året lät kunde vi läsa om den i media – bland annat med denna rubrik från SVT:

”Allt fler är positiva till att jobba med personer som har en funktionsnedsättning. Åtta av tio kan tänka sig det, enligt en ny undersökning.” 

Det är väl bra? Ett mått på att svenska folket inte är så särskilt ableistiska? Eller?

Men varför väljer man att undersöka normfungerande personers inställning till normavvikande i stället för att faktiskt ta reda på hur personer med funktionsnedsättningar upplever arbetslivet? Varför får inte graden av acceptans och inkludering avgöras av den som antas exkluderas?

Ableism är när den normfungerandes upplevelser om den normavvikande värderas högre än tvärtom.

I rapporterna kring samma undersökning ett år tidigare får vi ta del av frågorna som ställts:

”Jag kan tänka mig att arbeta med någon som har en funktionsnedsättning (fysisk eller psykisk)?/…/Vad skulle din inställning vara om din arbetsplats aktivt började söka medarbetare med funktionsnedsättningar (psykiska eller fysiska)?”

Men alltså, vad är detta för frågor egentligen? Och varför rapporterar media om denna undersökning helt okritiskt?

Byt ut ”funktionsnedsättningar” mot mörkhyad, lesbisk, jude eller tjock – skulle det vara okej att ställa en sådan här fråga då? Skulle det vara okej med tidningsrubriker som skanderade: ”Allt fler är positiva till att jobba med mörkhyade/ lesbiska/ judiska/ tjocka personer”? Och som sedan framställde svenska folket som extra goda eftersom de faktiskt i hög grad kan tänka sej att jobba med ”såna”? Nej, det vore naturligtvis en stor skandal. Kanske rent av skulle bedömas som diskriminering och förtal? Men när det gäller personer med funktionsnedsättningar är visst detta beteende helt okej? Till och med lovvärt?

Ableism är när man kan tala om sjuka och funkisar på ett sätt som inte ens vore accepterat när det gäller andra utsatta grupper.

Ett annat exempel på ableism kommer från ett aktuellt rättsfall. Högsta Domstolen ska nämligen inom en snar framtid besluta om en person ska kunna få assistans för att få hjälp att sminka sig. Försäkringskassan och Kammarrätten har sagt nej, medan Förvaltningsrätten sa ja. Försäkringskassan anser att det inte är ett basalt behov, samtidigt får män självklart hjälp med rakning. Man ställer sig frågan om det verkligen är rimligt att LSS ska omfatta sminkning när den viktigaste och rimligaste frågan handlar om LSS omfattar rätten att välja själv hur man vill leva sitt liv.

”Det kan anses banalt för andra att jag vill ha hjälp med min sminkning, men frågan i sig är större. Jag vill bestämma själv hur jag ser ut.”

”Den som går till själva LSS behöver inte vara juridiskt kunnig för att drabbas av hur radikal och genomgripande den här lagtexten faktiskt är. En nyckelmening slår fast att ”målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra”. Det här är en formulering som sticker ut i ett land som numera präglas av växande inkomstklyftor, skolsegregation och släpande socialförsäkringar. Den som har rätt att ”leva som andra” har nämligen inte bara rätt till smink – hon har rätt till jämlikhet.”

Ableism är att betrakta det som är självklart för normen som en onödig lyx för den normavvikande.

Ett text från Funkisfeministen får bli ett avslutande exempel. Texten handlar om vardagen med kravkänslighet, vad det innebär och vad det kräver i anpassning. Och visar tydligt på vilka svåra konsekvenser det kan få när samhället tolkar personen ur en normfungerandes perspektiv. Vilka skador som uppkommer ur föreställningen om att kravkänslighet går att ”bota” genom att den kravkänslige tvingas att genomföra det som känns kravfyllt genom press, hot och mutor från omvärlden. Och om hur kravkänslighet i den ableistiska tolkningen helt felaktigt översätts till dåligt självförtroende. Funkisfeministen konstaterar:

”Det är inte jag som har dåligt självförtroende, utan en ableistisk omvärld  som inte förstår konsekvenserna av att behöva pressa sig igenom en tillvaro som inte är utformad för mitt sätt att vara människa.”

Ableism är att tolka alla människor utifrån antagandet att de fungerar precis som friska och normfungerande gör.

Min text om att duga handlar inte så mycket om min ”känsla av att duga” utan mer om rätten att finnas till som jag är. Om andras syn på mig som sjuk och funktionsnedsatt. Varje punkt i den texten går egentligen att härleda till ableismen. Om föreställningen om det normfungerande som överordnat. Mer värt. Mer eftersträvansvärt. Texten handlar definitivt inte om nedstämdhet eller livsleda utan är tvärt om sprungen ur en längtan att tillåtas leva fullt ut och betraktas som andra. Den kommer ur min livslust och önskan om att mina nya livsförutsättningar inte ska dömas ut som värdelösa eller ovärdiga av de som lever ett så kallat ”normalt liv”.

Min text ska ses som ett antiableistiskt manifest där varje ”jag duger” är en demonstration av min rätt att finnas till, trots att jag inte når upp till samhällets förväntningar på vad det är att vara människa.

BIld av Gordon Johnson från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.