Jag lever ett lugnt, tyst och långsamt liv överallt utom i mina drömmar. Även som frisk drömde jag mycket, men sedan jag blev sjuk kan jag vakna tidigt eller till och med mitt i natten och känna: ”Nej, jag håller mig vaken, för jag orkar verkligen inte drömma mer”.

Drömmarna är sällan otäcka. Inte direkta mardrömmar. Mest enormt krävande. Eller rättare sagt, jag befinner mig alltid i enormt krävande situationer. Temat är enkelt. Jag är sjuk och är i en situation som kräver mer av mig än min sjukdom tillåter. Men jag kan inte kliva av eller säga stopp. Inte hitta något sätt att komma ifrån situationen. Inte bromsa och pejsa. I drömmen är jag oftast totalt slut, och högst medveten om vilka hemska konsekvenser det kommer att få att jag pressar mig så.

Det finns olika scenarier som återkommer. Och det är enkelt att koppla vissa saker till att jag är överbelastad. Universitetsmijön är en. Alltid packat med folk. Högljutt och pratigt. Ofta köande till typ inskrivning eller krävande prov. Ett annat är att jag ska ta mig någonstans och tvingas gå, springa, åka buss, bil, tåg etc. alltid mycket folk, uppförsbackar och ståplats. Jag är i miljöer jag gillar, med människor jag gillar, men allt det där som jag inte längre klarar tvingas jag till i drömmen. Hela tiden med full insikt i hur dålig jag kommer att bli.

När jag ställs inför situationer i verkliga livet som är överväldigande drömmer jag om att bli uppslukad av havet och bortsvept av stora vågor. Inte så att jag drunknar, mer något jag inte kan komma undan. Som jag bara måste acceptera och flyta med. Och telefoner. Alltså jag kan aldrig ringa när jag behöver det. Jag minns inte nummer, och telefonerna kan sakna display och knappar. Det kan krävas att jag slår nummer från minnet utan att jag samtidigt kan se vilka siffror jag slagit. Hissar som inte åker till rätt våning är också vanligt förekommande.

Jag tänker ofta: Stackars min hjärna! Är det så här den uppfattar min tillvaro? Konstant övertempo i en extremt komplicerad värld?

Men när jag tänker efter så är det ju egentligen är det ju så här pressad jag är. Hela tiden. Trots att jag har det lugnt, tyst och långsamt. För av att gå till toaletten och tvätta händerna efteråt kan min puls många gånger enkelt komma upp i 140 slag per minut. Om jag går upp för trappan måste jag pausa flera gånger, halvkrypa uppför, och lägga mig när jag väl kommer till toppen. Flåsande som jag bestigit ett berg. Enkla basala saker kan bli för komplicerade att genomföra när kapaciteten saknas. Övermäktiga. Kommunikationsförmåga kan funka dåligt. Förväntningarna på mig från vård och myndigheter känns som de slukar mig hel. Allt strul slår omkull mig, lika svårt att stå upprätt i en tsunami.

Och sedan, när jag vaknar, är jag lika utpumpad och mörbultad som om drömmen vore sann. Som allt det där jag drömt om hänt på riktigt.

BIld av ElisaRiva från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.