I underläge – utsatt och sårbar

Apropå mitt förra inlägg…vilka får egentligen avslag på sjukpenning? Finns det någon rimlig anledning att tro att de hamnar i kris? Så här såg min situation ut när det hände:

Jag hade varit sjukskriven i sex långa år. Gjort allt vad som stod i min makt för att bli bättre och kunna återvända till mitt arbete. Tyvärr hade det inte gått så bra. Trots att jag deltagit i den rehabilitering som ordinerats mig. Trots att jag engagerat mig. Gjort vad som förväntats av mig och lite till. Jag blev bara sämre. Även av de mediciner jag fick prova ökade bara symtomen och begränsningarna. Ingen jag mötte förstod varför, men alla förstod att jag inte kunde arbeta. När de sex åren var till ända hade min kropp blivit så känslig för belastning att resor till vården tog bort all eventuell nytta med behandlingen jag skulle fått där. Både samtalsterapi och sjukgymnastik avslutades.

I det läget, när jag var sämre än någon gång tidigare och vården ”gett upp”, då fick jag besked om att Försäkringskassan troligen skulle avslå min sjukpenning. Det räckte alltså inte med att jag inte kunde genomföra den behandling vården ordinerade, det räckte inte med att min man fått ta över hela hushållet. Det räckte alltså inte ens att jag inte kunde sköta min hygien självständigt eller att jag bara kunde vara upprätt några minuter innan symtomen ökade. Min handläggare meddelade frankt att hon skulle dra in min sjukpenning för enligt deras bedömning var jag fullt arbetsför.

Detta var alltså samma handläggare som tidigare under flera år godkänt min sjukpenning. Som suttit med på möten med vården och hört hur de berättat om att jag försämrats. Som blivit övertalad av vården att sänka förväntningarna på mig för att jag var för dålig för att ens delta i rehabilitering. Nu dög inte sjukintyget. Eller jo, det var fullt tillräckligt för att ta beslut på, men det fanns inte tillräckliga bevis för att jag var sjuk och hade nedsatt arbetsförmåga. När jag ifrågasatte vad skillnaden var nu mot tidigare sa hon att de fått nya direktiv. Att det numera krävdes objektiva fynd för att få sjukpenning. Även för sjukdomar där sådana fynd inte finns.

Jag mottog första beskedet jag fick med en suck, eftersom jag sett precis samma sak hända mina medsjuka. Jag hade redan förstått att sex års godkänd heltidssjukskrivning inte var någon garanti för att slippa undan avslag. Min man däremot blev rasande och tyckte att det borde gå och resonera med min handläggare. Beslutet var ju helt verklighetsfrånvänt, det måste hon väl förstå? Men nej. Det gick varken resonera med henne eller hennes överordnade. Beslutet låg fast oavsett vad jag, min man eller vården sa, och Försäkringskassans omprövningsenhet ändrade inte heller beslutet. Även om jag var förberedd på avslag så innebar det inte att krisen uteblev.

Så där låg jag i min säng. Allt för sjuk för att klara mig självständigt eller åka till vården utan kraftig försämring. Plötsligt fråntagen min sjukpenning. Utkastad ur våra trygghetssystem. Från en dag till en annan tvingades vi ställa om till att leva enbart på min mans lön och på de besparingar vi hade. Och min sjukdom och mina begränsningar var inte längre giltiga. I alla fall i Försäkringskassans ögon. Mitt jobb tyckte däremot att det var lämpligt att säga upp mig, för läkarintyget visade ju övertydligt att jag aldrig skulle kunna återvända. Det var alltså samma läkarintyg som Försäkringskassan just ratat. Krocken var helt absurd. Jag kände mig helt förkrossad och tillplattad.

Vid överlämningsmötet på Arbetsförmedlingen (min man var på plats, jag deltog via telefon för att jag var för dålig för att åka dit) läste AF:s handläggare sjukintyget och ifrågasatte Försäkringskassans beslut. Han undrade i vilka jobb jag skulle kunna fungera i. Men min FK-handläggare menade att det inte var hennes jobb att specificera. När mötet avslutades önskade handläggaren från Försäkringskassan mig lycka till. Jag blev helt stum av chock och min man flög i taket av ilska och berättade tydligt hur kränkande han ansåg att detta var. Handläggaren fattade ingenting. Verkade totalt okänslig inför vad hon gjort. Hon hade ju ”bara följt reglerna”.

Jag förstår nu att ur Försäkringskassans synvinkel trakasserade vi förmodligen handläggaren då vi ifrågasatte hennes avslag, när vi försökte få henne att motivera vilka arbeten jag skulle kunna ta och när jag krävde att få veta vad deras nya riktlinjer om objektiva fynd byggde på. Och när min man sa ifrån om kränkningen av mig gick han förmodligen över gränsen rejält. För då höjde han till och med rösten. Frustrationen av att bli fullkomligt ignorerad och sedan höra henne håna mig blev för mycket. Förstod hon inte att det kändes som att hon just sparkat mig ut för ett stup? Och hon stod där uppe på kanten och ropade ”Lycka till”?

Tre år har de hållit på nu. Gett mig avslag på avslag. Förkastat varenda ord jag själv berättar om min situation. Förkastat mina läkarintyg. Förkastat tidigare domar. Underkänt min situation. Underkänt mina symtom. Min läkares kunskaper. Gång på gång fått sina motiveringar krossade av Förvaltningsrätten, och accepterat det, men ändå fortsatt använda samma formuleringar och argumentation i kommande avslag på nya intyg. Trots att min situation är densamma. Så många gånger vi varit beredda att bara skita i allt. Att bara acceptera deras absurditeter bara för att bli av med den nedbrytande och upprepat kränkande kontakten. Jag drömmer mardrömmar fortfarande tre år efter första avslaget – min man ligger vaken på nätterna och formulerar inlagor till rättsprocessen eller arga tal till ansvariga politiker.

Tyvärr tror jag få som inte upplevt det här själv eller sett det i sin närhet förstår hur fullkomligt absurt det är att Försäkringskassan kategoriserar starka känslor, hopplöshet och livsleda som trakasserier mot sin personal. Hur fullkomligt krossade människor kan bli av ett avslag. Att det faktiskt finns mängder av svårt sjuka människor som nu lever helt utan skyddsnät. Kanske är det för att man klamrar sig fast vid tanken om att systemet fungerar. Att Försäkringskassan tar korrekta tillförlitliga beslut. Och att de som protesterar för att de fått avslag har fel och därför måste vara rabiata rättshaverister som behöver sättas på plats. Att kategorisera krisreaktioner som trakasserier passar tyvärr väldigt bra in i det narrativet.

---

Här kan du läsa alla mina inlägg taggade Försäkringskassan