Detta är en text i en serie inlägg om vården. Om vårdskador och upprepat vårdvåld. Jag försöker bearbeta och förstå vad jag varit med om. Berätta gärna om dina egna erfarenheter, men jag orkar inte med att få några råd i det här, tack. Länkar till tidigare texter finns längst ner i detta inlägg.

I mitt förra inlägg berättade jag om krocken mellan den jag var då jag blev sjuk och den vården menade att jag var. Hur vården tolkade mig och min sjukdom på ett sätt som inte alls stämde överens med det jag själv upplevde. Hur de tog sig tolkningsföreträde.

Just detta med att ta sig rätten att bestämma hur någon annans verklighet ska tolkas är något jag känner igen då jag läser om sekter och våld i nära relationer. I en sekt har ledaren eller den inre kretsen tolkningsföreträde sanktionerat av gud. Någon kanske till och med gör sig till gud. I en destruktiv nära relation är det samma sak. Den som är överordnad i hierarkin, den som har maktövertaget, har också tolkningsföreträde över den som är lägre stående. Underkastad. Men detta är något som växer fram successivt, för till en början är både ett sektsammanhang och en person som misshandlar en närstående något lockande och positivt.

”Sen flyttade jag upp redan i september -96, och blev mottagen med stora famnen./…/Här fick man plötsligt vara mitt i centrum, man fick va med, man räknade med mig, man lyssnade på vad jag tyckte osv. Så det var väldigt, och mycket kramar, mycket kärlek, värme och humor./…/Mitt intryck av Åsa då var mycket positivt./…/Men jag vet att jag ganska snart kände mig låst i att jag på nåt sätt hade valt Knutby och att det var för alltid. ” (Emma Gembäck i Sektpodden, avsnitt: ”Knutby, min väg-från paradis till helvete. Del 1)

”I början av förhållandet är misshandlaren charmig, uppvaktande och snäll mot kvinnan. Ingen kvinna skulle medvetet ge sig in i en relation med någon som behandlade henne illa redan på första dejten. Med tiden framträder misshandlarens kontrollerande, misshandlande sida, och den verbala misshandeln inleds, ofta smygande subtilt.”

I vården tar man sig inte tolkningsföreträde i guds namn, däremot i kunskapens och vetenskapens namn. I sin titel och sina erfarenheter. Men hierarkin är stark och som patient är jag från första mötet i direkt underläge. Någon egentlig smekmånadsfas finns inte. Vill det sig illa blir jag misshandlad vid ”första dejten” men är ändå tvungen att gå tillbaka, för att jag är sjuk och beroende av vården. Det är självklart att vården har som uppgift att tolka mig som patient. Mina symtom och min sjukhistoria. Det ingår liksom i deras arbete. Men att ta sig tolkningsföreträde kan missbrukas även i vården och leda till att relationen mellan vård och patient blir destruktiv och skadlig.

Jag tänkte att jag ska ge ett konkret exempel på hur detta tolkningsföreträde kan se ut i form av en anteckning i min journal som är kännetecknande för hela min sjukdomstid på flera sätt. Det kommer från min behandlingsperiod på Stresskliniken och efter ett möte med deras sjukgymnast. Då hade jag redan varit sjuk i några år redan och sjukskriven i ett halvår ungefär. Och jag hade vid det laget ganska god koll på mina överbelastningsreaktioner. Men vårdens dokumentation speglar inte verkligheten, den som jag berättade om i vårt möte:

”Aktivitetsgrad: Promenader, hushålls- och trädgårdsarbete, lek med barn. Varierar med smärtstatus, trötthet. Smärtorna i kroppen är X:s största hinder att vara mer fysiskt aktiv. När hon försöker röra sig lite mer tilltar smärtorna. Detta skapar rädsla att få mer ont om hon försöker igen, vilket leder till passivitet. Hon försöker dock anpassa aktivitet till dagsform. Vissa dagar kan hon vara ute och promenera lugnt, andra dagar funkar det inte alls.”

Vad som fattas: Det var inte smärtorna i sig själv som var hindret att vara mer fysiskt aktiv utan konsekvenserna av fysisk aktivitet. Dessa var så mycket mer än ”bara” ökad smärta. Jag blev fruktansvärt fysiskt slut, matt och illamående av korta lugna promenader. Och ja, smärtan ökade men även de andra symtomen, som sömnstörning och kognitiv utmattning. Smärta hade jag levt med länge. Ända sedan barnsben faktiskt. Detta var något helt annat.

Vad som är direkt felaktigt: Jag var inte rädd för mer smärta, däremot tvingades jag till att vara mer inaktiv efter ökad fysisk aktivitet på grund av att de svåra symtomen, däribland smärta,  gjorde att min kapacitet krympte ytterligare. Trots detta uppmanades jag ändå att röra på mig mer. Jag skulle öka min aktivitetsnivå och inte bry mig om att symtomen ökade så länge jag visste att jag gjorde rätt (som vården sa att jag skulle göra).

Det som låter positivt men i själva verket var negativt: Det står att jag försöker anpassa aktivitet efter min dagsform vilket kan låta bra. Men det innebar i praktiken att jag pressade mig för att kunna genomföra de promenader jag ordinerats de bättre dagarna vilket sedan fick till följd att jag blev sämre och då fungerade det inte alls. Jag undrar varför ingen såg det mönstret? Jag påtalade ju det hela tiden. Varför fick jag inte reglera aktivitetsnivån själv utan press utifrån?

Den här personen dokumenterade bara de fragment som passade in i den egna förklaringsmodellen och valde att utlämna och göra tolkningar som inte överensstämde med verkligheten. Det är ett sätt att ta sig tolkningsföreträde som är potentiellt skadligt. Som gör att patienter utsätts för risker. Tyvärr är detta bara en person av många i om vården som helt urskillningslöst använder tolkningsramen ”rörelserädsla” vid utmattningssymtom och långvarig smärta vilket får katastrofala konsekvenser för alla oss som faktiskt försämras i vår sjukdom av att pressas till aktivitet utanför vår toleransnivå.

Ytterligare ett exempel på samma tolkningsram där vården använde sin makt till att fullkomligt köra över mig hittar du här:

Fler inlägg i denna serie:

BIld av fernando zhiminaicela från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.