Hej hej. Long time no see…

Har varit borta härifrån ett tag. För överbelastad för att skriva något. Mannen har gjort en rutinoperation som tyvärr slutade med allvarlig vårdskada, ytterligare en operation och påföljande infektion. Så en månad var han borta hemifrån. Texterna om vårdskador och vårdvåld fick ytterligare en dimension om man säger så. Men har inte kunnat skriva ett ord fast tankarna snurrat och malt. Så nu när saker lugnat sig lite kommer de ut i text med ketchupeffekten. Osorterat. Publicerar ändå, ni får stå ut med det…

Jag har under många år på grund av svår kronisk sjukdom tillbringat min tid i ett ganska isolerat community online som tvingats leva så långt ifrån samhället att det bildat en egen värld. När jag nu betraktar det ”vanliga” samhällets reaktioner på covid-19 är det som att se en upprepning av sådant jag sett förut. Människors reaktioner är nu desamma i det öppna samhället som i den lilla slutna communityn.

Frustration över ett begränsat liv. Svårigheter att acceptera sina nya livsförutsättningar. Den ekonomiska utsattheten. Hur endel desperat klamrar sig fast vid positiva nyheter. Jagandet efter ett slutdatum. ”Jag måste veta att det tar slut någon gång. Jag klarar inte det här en dag till annars…” Frustration över att det saknas bot och lindring. Vanliga människor som läser och försöker tolka statistik och forskning som om livet hängde på det. Panik över att inte kunna få utredning och diagnos utan tvingas till självdiagnosticering och självbehandling. Att bli beroende av andra människor, kanske till och med helt okända människor. Att undvika vård in i det längsta, och lite till. Isoleringen.

Det finns de som har väldigt svårt med acceptansen, både de som utsätter sig för onödiga risker men också människor som verkar tro att de är odödliga, som tänker: ”Jag blir då inte sjuk. Jag är onåbar. Odödlig.”

Sedan finns det saker som skiljer sig väldigt mycket åt med min och mina medsjukas tidigare situation och den nuvarande situationen i samhället. För plötsligt gäller det alla. Alla är berörda av begränsningar i vardagen, en ökad fysisk distans till andra människor och en potentiell svår isolering. Många är i hög grad beroende av andra, även friska människor. Helt plötsligt är digitala lösningar accepterade. Ett fullgott alternativ till kontakt i den fysiska världen. Inte en sämre b-lösning. Anpassningar som vi kroniskt sjuka fått höra inte är möjliga och rimliga är plötsligt bara där och fullt godkända.

Plötsligt kan vi hemmabundna delta i kulturella event, begravningar eller arbete via nätet, beställa hem mat till dörren i en större utsträckning, få vård via nätet eller telefon. För många i min community innebär faktiskt dagens samhällssituation ironiskt nog en livskvalitéhöjning på många plan. Ett samhälle som anpassas efter våra behov. Där vi är överlevnadsexperter i jämförelse med många andra. Det som andra upplever som ett riktigt nerköp blir en lyxtillvaro för oss. Hur sjukt är inte det? Samtidigt innebär situationen att våra behov på andra plan får stå tillbaka ännu mer än vanligt, för att det akuta måste gå före.

Vissa saker känns jättemärkliga. Plötsligt verkar det till exempel finnas hur mycket ekonomiska resurser som helst i statskassan att lägga på konsekvenser av sjukdom. Samma politiker som tidigare sagt att sjuka och funktionsnedsatta kostar för mycket – behöver begränsade ekonomiska ersättningar för incitament till arbete – är nu jättesnabba med att hävda att människor behöver ekonomisk trygghet för att inte gå under. Och politikerna står plötsligt mestadels enade i stället för att utnyttja de mest sårbara som slagträ i den politiska debatten. 

Något som känns svårt att skriva men måste skrivas är att vården nu tyvärr fått ännu mer makt. Genom hjältefieringen hamnar patienterna i ett ännu större underläge. Hierarkierna ökar och förstärks. Vi ska vara tacksamma för hjälparna. Hjältarna. Det blir svårare att säga ifrån. Ställa krav. Tacksamhetsskulden ökar och vi tar förmodligen ett stort (förhoppningsvis tillfälligt) kliv ifrån både patientsäkerhet och personcentrering.

Och ableismen visar sannerligen sitt fula tryne. När man ständigt bekräftar att de som dör är ”de andra”, de med underliggande sjukdomar eller äldre. De som underförstått ändå inte har något liv. De som inte längre bidrar till samhället. Som levt klart. De där som inte är som oss. I diskussionerna om vem som är värd vård. Vilkas liv som är värda att räddas. När man talar om vilka ekonomiska konsekvenser vi kan acceptera för att skydda de mest sårbara. För vilka räddande ekonomiska och praktiska åtgärder sätts in. Vilka som ges redskap att skydda sig själva i krisen och vilka som lämnas utan… 

Tankarna snurrar vidare. Hoppar hit och dit. Blandas med en djup tacksamhet över att han faktiskt är hemma nu. Att vi är tillsammans. Det gör mig lugn mitt i stormen.


BIld av PIRO4D från Pixabay


Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.