Kommer ni ihåg när jag äntligen fick hembesök av en läkare, men som trots bedömningen att hembesök var det rätta hävdade att jag behövde komma till vårdcentralen för att ta prov? (Du som inte gör det kan läsa mer här)

Vi fortsatte i alla fall att ifrågasätta rimligheten i att jag skulle behöva åka till vårdcentralen och den försämring det ofrånkomligt skulle innebära. Och plötsligt någonstans på vägen förändrades läkarens inställning och han började självmant dra i de trådar som behövdes.

Så, idag på morgonen har det hör och häpna varit en sjuksköterska från kommunala hemsjukvården här och tagit prover på mig. Tyst och försiktig. Pratade inte om inte jag initierade något. Frågade om jag hade något att lägga över ögonen så hon kunde tända lampan. Jag fick ligga kvar i sängen. Hon frågade till och med om det här skulle göra mig dålig idag. Och sa: ”Det är inga problem att komma hit så här och ta prover om det behövs.”.

Vad jag har kunnat utläsa av min journal har min läkare pratat med distriktssköterskan på VC, som sedan ringt hemvården och sen var det klart. Trots olika områden. Varför behövde läkaren ens antyda att det skulle bli krångligt? Varför försökte han ens få mig att komma till vårdcentralen och ta prover? Dessutom omvandlas läkarbesöket för förnyat läkarintyg till ett telefonmöte.

Jag har alltså enligt läkare behövt ta prover sedan slutet av 2017. Men har blivit nekad hembesök. Men nu plötsligt behövde vi inte bråka (inte så mycket i alla fall). Så märkligt det känns. Så mycket energi (i mina mått mätt) som kan användas till annat.

Försämring som uteblir.

BIld av Belova59 från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.