Avund

Avund. En av de sju dödssynderna. Något vi lär oss från barnsben att det är fel och fult.

I mitt hem talades det med förakt om avundsjuka människor. ”Var nöjd med du har och snegla inte på andra!”. Barnboken om djuren som jagade efter gräset på andra sidan, som var grönare, saftigare och smaskigare – var nog vald med omsorg. Men den målade samtidigt en falsk bild av verkligheten.

Jag känner mig som en dålig människa nu. Känner avunden krypa under huden så ofta. Faktiskt inte avund på människor som lever ”det friska livet” (för det känns helt onåbart och omöjligt för mig) utan på medsjuka som berättar om att de har en fungerande vård eller inte blir förnedrade av Försäkringskassan.

Jag längtar så att jag nästan blir tokig efter att slippa plågan det innebär när ingenting fungerar samtidigt som jag är svårt sjuk. Längtar efter att slippa rädslan för att bli utsatt för ännu mera vårdvåld. Ännu mera förnedring och maktmissbruk. Orkar snart inte med mer försäkringskafka, men vet att det inte är något jag kan styra över. Utan måste kallt räkna med att det fortsätter.

Önskar att jag kunde få slippa skammen jag känner. Tankarna om att det jag lever med på något konstigt vis är mitt eget fel. För om andra kan få hjälp – varför inte jag? ”Vården fungerar när man är sjuk på riktigt” säger folk. Det gör att jag tänker att det måste vara något fel på mig. Jag kanske har för höga krav. Orimliga förväntningar. Men i mitt huvud vet jag att det inte stämmer, men skammen kommer ändå.

Jag är inte missunnsam. Jag vet inte ens om jag är bitter. Är bara så slut och känner mig så oändligt liten och sårbar. Söndermald av systemet. Hånad och förlöjligad. Krossad av de som har betalt för att hjälpa mig. Avundsjukan handlar faktiskt mer om saker jag vill slippa än om saker jag vill ha. Och jag vill _verkligen_ inte ha det så här. 

Maktlösheten rider mig och kastar mig in i känslan av att vara betydelselös. Att mina försök att förändra min situation är fruktlösa. Att kampen är meningslös. Att det bästa bara är att blunda och stå ut, inte röra mig ur fläcken. För risken är att det bara blir ännu värre. Att jag trasslar in mig ännu mer i mina försök att ta mig ur.

Jag hatar känslan av avundsjuka samtidigt som den ger mig kraft att att känna ilskan över orättvisan. Över att jag blir orättfärdigt behandlad. Över att jag inte får hjälp. För min avund är befogad. Till och med lagligt korrekt. För vården SKA vara jämlik och sjukförsäkringen trygg. Inte motsatsen, som för mig.

Så jag matar ilskan med avund och skam. För att orka kämpa en liten stund till. För mig själv och andra. För vår rätt att leva och bli behandlade med respekt. För det är inte mitt fel att jag är sjuk, att jag inte blir frisk. Och för  att ibland ÄR faktiskt gräset grönare på andra sidan, trots att tanken är att det ska vara likadant överallt.

Ändå känner jag ett avgundsdjupt behov av att be om ursäkt. Av att erkänna min synd. Av att säga.

Förlåt.

---

BIld av Myriam Zilles från Pixabay