Sårbar och luttrad

Jag upplever min omgivning som avtrubbad. Det är knappt nån som reagerar på att Försäkringskassan fortsätter neka mej sjukpenning. Eller ja, jag vet ju inte vad dom känner, om de ens ser det jag skriver, men det blir tyst när jag berättar. Kompakt tyst. Till skillnad mot när jag berättar om andra saker.

Kanske tror de att jag har tappat det helt nu?

Jag önskar att jag också kunde bli avtrubbad. Och på sätt och vis har jag ju blivit det. Fast varje avslag gör fruktansvärt ont. Varje gång min verklighet förnekas och hånas. Luttrad är nog ett bättre ord. Sårbar och luttrad samtidigt. Och trasig. Inte avtrubbad.

Jag går sönder lite mer för varje avslag. Klarar inte hålla det ifrån mig. Och trots att jag vet att det med nästan hundra procent säkerhet är ett avslag som väntar kan jag ändå inte låta bli att hoppas på att det äntligen har vänt. Att jag ska slippa bråka mer.  

I det kafkaartade ingår också att det jag berättar om sjukförsäkringen stör människors bild av hur det är att bli sjuk. För det första blir jag ju aldrig frisk. För det andra har jag ständigt problem med vården. Och för det tredje allt detta med Försäkringskassan.

Jag känner att det jag berättar blir en påminnelse om sånt man inte vill höra. Det man inte vill tro. Varje sak jag berättar om min situation är en potentiell provokation. Jag kan aldrig bara berätta om min vardag, utan måste vara beredd att bli ifrågasatt och misstrodd. Eller ignorerad.

För det som händer i mitt liv skiljer sig så mycket från den officiella berättelsen att jag blir svår att tro på. När myndigheter säger att avslagen blir fler för att man gör ett bättre jobb, att rättssäkerheten i själva verket ökar, är det svårt tänka sig att mina ord om att ha blivit felbehandlad är korrekta.

Jag förstår det. Men det gör så jävla ont. Både att inte bli fullt ut trodd men framför allt att få mitt liv förnekat av de som borde hjälpa mig. Att få mina protester bemötta med att jag har fel. Att jag inte förstår eller har tillräcklig kunskap om systemet. Eller att jag försöker fuska mig till något jag inte har rätt till.

Att förstå att vi är så många som går igenom samma sak är tröstande och vidrigt på samma gång. Varje gång myndigheten hamrar in i offentligheten att avslagen ökar för att de gör bättre bedömningar nu – mer rättssäkra – växer vreden inuti mig. Samtidigt går jag sönder bit för bit.

Att bli sårad och trasig på grund av omvärldens förnekelse och samtidigt försöka acceptera de nya livsförutsättningarna är näst intill en omöjlig uppgift. Hur ska jag till exempel kunna bearbeta förlusten av att jag inte kan arbeta samtidigt som Försäkringskassan hävdar att jag har full arbetsförmåga?

Någon frågade mig om jag inte kände lättnad nu då Niklas Altermarks bok och forskning visar hur fel Försäkringskassan gör. Men nej, tyvärr. Visst är det bra att någon med rätt status bekräftar det vi sjuka skrikit om under så många år. Men det gör ju mig inte mindre skadad. Det gör inte mindre ont för att någon bekräftar att övergreppet är lika vidrigt som jag upplever det.

Jag är nog inte ledsen egentligen utan mer sådär arg så jag håller på att gå i bitar. Och frustrerad över att det är så svårt att nå igenom muren bakom vilka de friska och normfungerande gömmer sig. Deras uteblivna reaktioner får mig att känna det som att de inte bryr sig. Att de tänker att det inte angår dom.

Fast vet du, detta är också din kamp. Visst kämpar jag för att jag själv ska få det mindre tufft, men mest kämpar jag för att den som blir sjuk framöver ska slippa gå igenom det jag gjort. Det som har hänt mig kommer aldrig gå att göra ogjort. Även om jag tillslut får mina pengar kommer jag inte slippa lidandet, förnekelsen och hånet. Övergreppen.

Men om vi kämpar nu kan du kan slippa det när du blir sjuk.

Därför fortsätter jag kämpa för en förändring.

---

BIld av congerdesign från Pixabay