2. Att tvingas dekonstruera sitt liv 

”Medan de var på väg kom Jesus in i en by, och en kvinna som hette Marta tog emot honom i sitt hem. Hon hade en syster, Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Marta däremot var upptagen med alla förberedelser, och hon kom fram och sade: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster har lämnat mig att sköta allting själv? Säg nu till henne att hon hjälper mig.” Herren svarade henne: ”Marta, Marta, du bekymrar dig och oroar dig för så mycket. Men bara ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen, och den ska inte tas ifrån henne.” (Lukas 10: 38-42)

Berättelsen om Marta och Maria användes ofta som exempel på hur en kristen skulle vara i de kristna sammanhang jag har funnits i. En kristen skulle vara som Maria – sitta vid Jesu fötter – och inte som Marta – rusa runt och tänka på massa praktiska saker. Men samtidigt upplevde jag man gjorde ”att vara som Maria” till en Marta-grej. Det handlade om att be, läsa bibeln, sjunga lovsång, fasta etc på ett väldigt prestationsinriktat sätt. Att maratonbe, maratonläsa, maratonsjunga, maratonfasta, intensivt och uthålligt. På ett visst sätt, i en viss form (i kyrkan, på knä, många timmar etc) och att alltid känna väldigt mycket. Uppleva gud rent konkret i sin kropp. 

Det handlade aldrig om att bara vara. (Nu kan jag tänka, hur skulle vi kunna höra gud tala när vi aldrig höll käft och lyssnade? Vi var aldrig still och pratade ju hela tiden själva. *ironi)

Jag var aldrig bra på att läsa bibeln, be, sjunga och fasta uthålligt utan kände mig alltid dålig och otillräcklig när det kom till sånt. Jag har aldrig heller känt de rätta sakerna fysiskt i min kropp. Men jag var bra på andra praktiska saker, visa omtänksamhet och hjälpa andra till exempel. Göra det som behövde göras. Få saker gjort. Avlasta andra. Tjäna. Så jag har gjort mycket och känt att det har varit ett sätt att uttrycka min tro. Men sen undrade jag ändå alltid om jag var jag en Marta då. En kristen av den sämre sorten.

När jag blev sjuk blev jag fråntagen mitt sätt att ”göra tro” – att vara Marta – samtidigt som min sjukdom inte heller tillät mig att vara Maria på det sätt jag lärt mig att man skulle vara. Jag var tvungen att släppa allt.

För under de senaste tio åren har det inte ens varit möjligt för mig att besöka en församling. Jag har heller inte klarat av att lyssna på gudstjänster, läsa bibeln eller lyssna på musik. Umgänget med andra människor har också begränsats kraftigt på grund av sjukdomen. De fem senaste åren har jag varit i princip sängliggande dygnet runt. Då det samtidigt blev rätt tyst från kyrkans håll kan man väl säga att jag hamnade i någon slags ofrivillig distans till det som tidigare varit en självklar och väldigt stor del av mitt liv.

Men nu kan jag se att det var en väldigt nyttig distans.

Under de här åren placerade jag omedvetet allt som tillhörde den här kontexten i ett tätt tillslutet utrymme. Jag la undan det eftersom det helt enkelt inte fanns plats i mitt liv för att grubbla över tro och trons uttryck.

Samtidigt har jag nog aldrig någonsin arbetat så mycket med mig själv som jag gjort under den här perioden. Sjukdomen har tvingat mig att montera ner det som var mitt gamla liv och på något sätt ifrågasätta och omvärdera allt utifrån mina nya förutsättningar. Jag har varit tvungen att fundera på vem jag är, vad jag vill och hur jag behöver leva för att må så bra jag kan. Och bygga upp mitt liv på nytt i en för mig hållbar och hanterbar form.

Att få en sjukdom som gör att livsutrymmet krymper så dramatiskt har varit lite som den där tankeleken ni vet: ”Vilka tre saker skulle du ta med dig till en öde ö?” Något som kan vara spännande i tanken men extremt svårt att få ihop i praktiken. 

Det var väl egentligen inte så att jag upplevde att min sjukdomstid krockade med min tro och att jag därför förträngde allt. Däremot innehöll tron så många praktiska delar som var helt omöjliga att upprätthålla när jag blev sjuk. Jag kunde inte längre vara engagerad i något församlingsarbete, inte sjunga i kör, inte delta i gudstjänster eller ens servera kaffe på kyrkkaffet efteråt. Allt var aktiviteter som krävde kapacitet jag inte hade. 

Så jag släppte det. Egentligen utan större känslor av förlust. Eller rättare sagt: Jag förlorade så väldigt mycket samtidigt att tron och kyrkan gick upp i allt det andra. Och ärligt talat finns det många andra saker som kändes svårare att förlora.

Men tiden jag varit sjuk har gjort mig mer sann mot mig själv och jag tänker ofta att jag lever ett liv som ligger mer i linje med mina egna normer och värderingar nu än tidigare. Att jag alltid tvingas hårdprioritera vad jag lägger min energi på gör mig faktiskt till en bättre människa. Sannare. Som en reducerad sås.

Mig själv i koncentration.

Efter tio års ”avprogrammering” från den frikyrkliga kontakten började jag av en tillfällighet att lyssna på Sektpodden. Plötsligt upptäckte jag att jag kunde se tillbaka på min kristna bakgrund med distans. Jag kunde tänka igenom saker utan att vara mitt uppe i allt och känslomässigt involverad. Det var oerhört nyttigt och fick mig att börja fundera på vad jag har vuxit upp med och hur det påverkar ur ett nytt perspektiv. Först under de senaste åren har jag kunnat börja sätta ord på vad som hänt och nu gör jag ett försök att dela med mig av min process.

Min dekonstruktion av tron har pågått länge utan att jag egentligen förstått det. Lite sådär i bakgrunden av allt annat medan jag jobbat hårt praktiskt och mentalt med att dekonstruera och rekonstruera mitt liv. Det gör att min tro har inte stått i centrum i den här processen utan jag själv. Och det är jag glad för. 

För så hade det nog inte varit utan den där distansen till frikyrkan som sjukdomen faktiskt tvingade mig till.