Under den här dekonstruktionsprocessens gång har det funnits några händelser som fått saker att falla på plats fortare. Vid andra tillfällen har tankearbetet stått still. Men under hela tiden har jag känt ett starkt behov av att förstå hur min bakgrund har påverkat mitt sätt att leva och jag vill kunna försonas med min dåtid för att ta med det in i min framtid. 

En av de avgörande faktorerna som gjort att jag kommit så långt att jag börja publicera de här texterna är SVTs dokumentärserie ”Gud som haver kär” som handlar om att växa upp i en religiös miljö och att fara illa av det. 

Frida Park, opinionsredaktör för tidningen Dagen, skrev en ledartext apropå den här dokumentären för ett tag sedan, i ingressen uppmanar hon läsaren att ”lyssna till berättelserna om barnen som farit illa av avarterna.” Efter det går hon direkt på att spekulera om vilka negativa konsekvenser hon tror att dokumentären kommer få för troende i Sverige, och hon är tydligt kritisk mot SVTs upplägg:

”Önskvärt vore att SVT blev bättre på att spegla annat i kristenheten, varför inte frikyrkornas historia, så att det också blir mer trovärdigt när avarterna granskas. Risken är att den ensidiga bilden läggs som en blöt filt över allt värdefullt trossamfunden bidrar med till individer men också till hela samhället.”

Jag känner spontant att hon måste missuppfattat hela seriens syfte.

Som jag tolkade dokumentären är målet med att lyfta just det här ämnet, på det sättet man gör, att uppmana oss att vara observanta på att barn kan fara illa i många olika typer av sammanhang. Inte bara de sammanhang kristna brukar se som avvikande. Det vi kallar avarter. Att vi alla behöver lära oss mer om det här för att det så att säga kan finnas ”mitt ibland oss”. Även i de församlingar som ingår i frikyrkornas historia och de trossamfund som bidrar med värdefulla saker för individ och samhälle.

Ja, rent krasst skulle det skulle till och med kunna vara så att barn far illa i Frida Parks egen församling.

Själv började jag reflektera ordentligt kring min uppväxt först för några år sedan när jag lyssnade på Sektpodden och läste böcker om Knutbysekten. Jag kände igen mig i så väldigt mycket, men samtidigt gjorde detta mig väldigt konfunderad. För dels har jag flyttat mycket och därför tagit del av flera olika församlingars tro och och liv men också för att dessa församlingar inte räknades som några ”avarter”. Det var traditionella församlingar inom bland annat pingströrelsen, sådana vi skulle kalla helt normala frikyrkor. 

Så hur var det möjligt att jag kände igen mig så mycket berättelserna från Knutby Filadelfia och andra sekter? Jag hade ju definitivt inte vuxit upp i ett sådant sammanhang? 

Marika Carlssons bok ”Såna som du ska inte vara här” och hennes beskrivning av sin uppväxt i pingströrelsen blev en annan viktig pusselbit i det här för mig. För det visade sig att också hon och jag delade erfarenheter, och det hon beskrev fanns också med i berättelserna från Knutby. Trots att hennes kontext precis som min var helt en helt vanlig pingstförsamling. Ingen avart. Inte något vi kallar sekt. 

Min egen föreställning om att det bara är i ”avarter” barn kan fara illa gjorde det väldigt mycket svårare för mig att ta till mig att mina upplevelser var på riktigt. Att de var giltiga. Att det inte bara var jag som var udda och överkänslig med konstiga eller ovanliga (onormala) reaktioner på normala händelser. 

Ja, fram tills helt nyligen trodde jag faktiskt att jag var helt ensam. Eller rättare sagt, det föresvävade mig inte att vi var fler. 

För, vi pratade aldrig någonsin om det här. Om sådant som skavde och gjorde illa. Och nu kan jag inte sluta undra hur många av oss som bar på samma känslor. Samma rädslor, skuld och skam. Samma känsla av ett hotande utanförskap om vi inte sällade oss till flocken.

Är då det faktum att jag varit tyst om det här i snart 50 år ett bevis på att jag inte for illa av min uppväxt i frikyrkan? Nej, det betyder bara att jag inte haft ord för att beskriva det tidigare. Och eftersom ingen pratade om sånt här tolkade jag det som att det var fel på mig. 

Därför tänker jag prata om det nu och försöka sätta ord på vad jag varit med om.

För jag tänker att många i frikyrkan kommer göra precis som Frida Park: Att välja att se barnen i den här dokumentären som tragiska enstaka fall. Sorgliga undantag i ett avvikande sammanhang snarare än barn som kan finnas i den traditionella frikyrkoförsamling man själv är medlem i. Eller välja se det som berättelser som kan skada församlingen. Som ett hot vi helst inte ska tala öppet om.

Det är en skymf mot barnen som har farit illa eller riskerar att göra det i framtiden. 

Fler reaktioner på kyrkans reaktioner på dokumentären:

Kommentarsfält under Frida Parks ledare på tidningen Dagens facebook

Sektpodden Avsnitt 121 Gud som haver barnen kär

Vinhaggornas hämnd två avsnitt: 2022-02-17 #inteallakristna och 2022-03-02 Raging Bitches

Amanda Sköld en av deltagarna har skrivit detta blogginlägg: Reaktionerna efter ”Gud som haver barnen kär” – Avarter som kletar av sig på det vackra

Övriga delar i denna serie:

1. Min dåtid måste försonas med min framtid 

2. Att tvingas dekonstruera sitt liv 

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.