4. Jakten på den rätta känslan 

För några år sedan när jag började glänta på locket till den där lufttäta lådan där jag förvarat min tro bestämde jag mig för att försöka beskriva hur jag upplevt att kristen tro presenterats för mig i det frikyrkliga Sverige på 1980 och 1990-talet då jag var barn och växte upp. Fortfarande ur mitt inifrånperspektiv men sett lite på distans. 

När jag läste texten efteråt var min spontana tanke: ”Så absurt”. Och sedan skämdes jag, för det kändes som att jag gjort något fult bara genom att tänka så. Något förbjudet. Så texten förblev opublicerad. Du kommer få läsa den nu. Utan förklarande och reflekterande kommentarer. Och utan filter. Men i kommande inlägg kommer du få ta del av mina tankar.

Tron var en jakt på den rätta känslan eller manifestationen. Jakten på att gud skulle bevisa för mig att han fanns. Det skulle känns fysiskt i min kropp. Något annat skulle ta över och jag skulle inte kunna kontrollera mig. Att falla i anden, att skaka, att skratta. Att bli helad. Att gud skulle tala och peka med hela handen. Till mig personligen. Och jag skulle jobba på att få honom att komma tillbaka tidigare genom att se till att så många som möjligt blev frälsta. 

Den andliga världen var något man talade om som verklig. Samtidigt kände jag ett djupt obehag inför det mystiska och övernaturliga – det andliga. Det räckte faktiskt med helt vanligt mörker. Jag var extremt mörkrädd. Men jag har minnen från när jag är riktigt liten av någon som började skrika i en kyrka och man sa att hon var besatt. Jag minns också att jag upplevde nattvarden som något otäckt. 

En gång hade vi besök av en trollkarl i skolan som skulle få en kvinna att sväva. Jag flydde ut på toa och satt där och bad hysteriskt eftersom i min värld använde han sig av onda andemakter. Likaså fick jag enorma obehagskänslor kring när tjejerna i min klass berättade om hur de gjorde ”anden i glaset” i stallet och leken där man skulle hypnotisera varandra så armarna började sväva. 

Jag var bara runt nio år då. 

Gud skulle manifestera sig i oss. Men det kunde lika gärna vara ondskan som manifesterade sig. Onda andemakter, demoner eller djävulens verk. Det skulle vara rätt känslor, rätt uttryck annars var det motsatsen till gud. Det kunde liksom aldrig vara något neutralt. Antingen ont eller gott på ett andligt plan. Ingenting var bara mänskligt. 

Man skulle akta sig för att ”bli smittad” av ondskan. Gärna frälsa de som inte var kristna men inte bli vänner. Då kunde man dras med. Och ”tappa tron”. Man skulle akta sig för världen. Alltid detta krig mellan ont och gott där rädslan av att gå fel var större än tryggheten i att gud fanns där. Nästan som att ondskan var större än godheten. 

Den svåra smala vägen gick till gud – den breda enkla till ondskan. Alltså var det enklare att göra fel än att göra rätt. Att leva var en kamp. Man skulle inte bli för fäst vid det jordiska. Vi skulle ju till himmelen. Himmelen som betydde mer än livet. Man skulle inte älska livet. Himmelen var det idealiska.

Allt var så väldigt fatalistiskt: ”Ske guds vilja.” Men om jag inte ville då? Hade jag något val? När vi åkte från mina morföräldrar sa morfar alltid: ”Vi ses snart, om herren dröjer och vi får leva”. Som en besvärjelse. Inte långt ifrån det arabiska inshallah ”om gud vill”. Jag kände skräcken i magen varje gång, för tänk om vi aldrig skulle ses mer.

Jag älskade alltid livet lite för mycket för vad som passade sig. (Då för att jag var kristen och borde längta efter himmelen, nu för att jag är sjuk och borde längta efter att dö.) ”Jag vill inte dö! Jag har inte levt färdigt!” har varit en återkommande känsla hos mig. En förbjuden känsla. Fel känsla. Jag skulle ju längta mer efter att få komma hem till gud än att leva här och nu.

Avfälling. Det absolut värsta tänkbara. Stämpeln på den som syndande (så det syntes eller erkände), den som inte gick till kyrkan och uttryckte sin tro, den som trodde fel. Den som valde världen (=ondskan). Den som sedan skulle hamna i helvetet. Nästan värre än den som inte trott alls, för den visste ju inte bättre. Avfällingen valde ju bort gud. Valde fienden. Som en desertör i ett krig. 

Ja krig ja. Livet var ett krig mot ondskan. Motgångar var prövningar för att se om tron höll. Motgångar kunde också vara ett bevis på att man var på rätt väg. Att onda andemakter inte gillade det man höll på med och försökte få en att sluta. Man kunde till och med bli förföljd. Allt var andligt på det ena eller andra sättet. Aldrig neutralt. Aldrig mänskligt.

Sjukdom var ondska. Vissa gick så långt som att sjukdom inte ens var sjukdom utan demoner. När en vän blev psykiskt sjuk blev kloka människor som förbytta och började fundera på om hon inte var besatt. Detta i ett utbildningssammanhang som verkligen inte uppmuntrade den här typen av föreställningar men där många kristna samlades. Kanske ett tecken på hur många som tänkte och levde så här. 

Om man bad för sjuka skulle de bli friska. Punkt. Om de inte blev friska var det fel på någons tro, oftast den sjukes tro. För man måste nämligen tro tillräckligt för att bli frisk. Och omvänt: Blev man inte frisk trodde man inte tillräckligt. Samtidigt var det ju ofta så att man pratade om himlen som platsen där inte sjukdom och smärta fanns. Himlen dit man längtade. Himlen man kallade hemma.

Den som hade problem levde inte tillräckligt nära gud. Det gick se på utsidan om någon hade det gott med gud eller om man var på väg utför eller var på fel väg. Mot avfällighet. Utanförskap. Mot en tragedi. Det kunde förövrigt andra än personen själv bättre avgöra. Hen var ju förledd och visste inte sitt eget bästa.

Bara genom att skriva det jag gör nu: Att kritiskt betrakta den religiösa kontext jag funnits i hela mitt liv – gör jag fel. Ja, jag är nog rent av frestad av djävulen. Förledd. Kanske rent av besatt av onda andemakter. För genom att reflektera över det jag tänker och känner brister jag i tillit till gud. 

Tilliten till gud ska vara hundraprocentig. Villkorslös. Säger han hoppa ska jag hoppa även om det känns fel att hoppa just nu. Jag ska inte tänka så mycket. Inte känna så mycket. Utan göra. Samtidigt känna jättemycket. Men bara rätt känslor. Och vad som är rätt att känna vet egentligen andra bäst. För det kan man se på frukten. Alltså vad det jag gör får för följder. Det som syns utåt.

Jag har alltid känt mig så fel i allt det här. Inte känt tillräckligt. Inte upplevt rätt manifestationer. Inte velat tillräckligt. Samtidigt har jag inte passat in i ”världen” heller på grund av min kristna uppväxt i frikyrkobubblan. Jag har aldrig velat dela upp världarna utan försökt förena dom. Men det har också varit fel.

Jag blev vän med människor i fel kontext och fick skit för det från folk i kyrkan. Jag har alltid varit nyfiken på hur andra människor tänker och lever. Av olikheter. Inte varit intresserad av att alla ska göras lika. Jag har aldrig velat omvända folk, utan tänkt att människor ska följa gud om de själva vill. För att de själva vill, inte för att jag ska skynda på Jesu återkomst. 

Hela mitt yrkesliv har gått ut på att människor oavsett funktion har rätt att leva ett bra liv. I närvaro av sjukdom och funktionsnedsättningar. Trots att det är som det är. Någonstans helt i linje med min tro men samtidigt på något sätt helt på tvärs mot den kristna kontext jag funnits i där sjukdom är nåt som måste bes bort. Som är fult och fel. 

Jag är född och fostrad in i detta. Samtidigt som jag aldrig hade något val trodde jag full och fast att jag gjorde ett eget val…när jag typ var 9 år. Jag har varit rak och radikal. Vittnat om min tro för den som velat lyssna. Aldrig stuckit under stol med att jag är kristen. Gärna gått in i diskussioner. Försvarat min tro, andra kristna och kristenheten. Men sällan mig själv.

Jag har kämpat med att tro trots att jag inte känt så mycket. I avsaknad av rätt manifestationer. Och ganska många gånger gjort våld på mig själv för att passa in.

---

Tidigare inlägg i serien om dekonstruktion hittar du här:

1. Min dåtid måste försonas med min framtid 

2. Att tvingas dekonstruera sitt liv 

3. Har jag vuxit upp i en avart?