Åter till frikyrkobubblan.
Som jag berättat tidigare fanns det starka förväntningar på att uppleva guds närhet på ett väldigt konkret sätt i mina frikyrkobubbla. Gud skulle på så sätt bevisa att han fanns. Det skulle känns fysiskt i kroppen som att någon annan tog över. Att falla i anden, att skaka, att skratta eller att bli helad var tydliga yttre tecken. Det förväntades att gud skulle beröra som om han fanns fysiskt i rummet eller att det skulle kännas inuti.
I ett sammanhang där en viss uppsättning känslor används som bevis på att gruppen är på rätt väg blir det ett stort problem om du inte känner som resten av gruppen. Om dessa känslor dessutom förväntas ta sig fysiska uttryck när du är tillsammans med andra så innebär det att det räcker med att någon tittar på dig för att kontrollera hur nära gud du är. Att inte känna innebär problem. Att inte känna på ”rätt sätt” sätter dig i ett läge tvingas välja mellan att acceptera att du inte är tillräckligt nära gud och känna dig dålig eller fejka och förmodligen känna dig ännu sämre.
Om jag ska vara helt ärlig kan jag inte minnas att jag upplevde att jag kände ”rätt” någonsin. Så där fysiskt som många andra sa eller visade att de kände guds närvaro på. Men oj vad jag försökte. Och oj vad jag gråtit i förtvivlan över att det inte ”hände något”, för det väntade åtminstone jag på hela tiden. Tårarna tolkades säkert som att jag bad innerligt (det gjorde jag) och var nära gud, men det enda jag kände var guds frånvaro och det gjorde mig förkrossad. Ändå var jag så uthållig och stannade kvar i församlingen.
Beundransvärt om jag får säga det själv. Men var hundrafemtio procent övertygad om att gud fanns. Jag var engagerad och överlåten och upplevde mycket gott i församlingen. Jag hade vänner och kände en stark gemenskap. Jag fick sjunga mycket och vara kreativ vilket passade mig. Det fanns mycket aktiviteter och jag kände mig sedd och behövd. Men jag föll inte, skakade inte och skrattade inte för att han tog över min kropp. Och det fick mig att känna mig misslyckad.
Mindre nära gud.
I mina dagböcker svänger det mycket hit och dit. Jag skriver till gud som att han finns där med mig, men jag minns samtidigt att jag kämpade oerhört mycket med att inte känna på det sätt omgivningen förväntade sig. Men det var aldrig så att jag tvivlade på hans existens. Jag skriver ofta att jag längtar efter att bli påfylld. Att få mer kraft på ett sätt som kändes. Att det känns som att det läcker någonstans och att jag vill att gud ska fylla på.
Nu kan jag se att känslan av läckage förmodligen handlade mer om mitt intensiva sätt att leva än en frånvaro av guds kraft. Att jag hade behövt stillhet och vila i stället för att söka gud ännu mer intensivt. Men något sånt alternativ existerade inte.
För det fanns en förväntan på att en verklig kristen tro innebar aktivitet med en viss intensitet. Du skulle brinna för gud. Inte vara kall, och framför allt inte vara ljummen (typ gå till kyrkan på söndagen och inget mer). Jag beskriver i min dagbok att jag har så dåligt samvete för att jag inte kan göra ännu mer, trots att jag vet att jag gör allt det jag kan och lite till. Och att jag känner mig ljummen så fort jag gör något för att det _bara_ är roligt.
Jag tycker så synd om mitt unga jag när jag förstår hur hysteriskt det var. Hur pressad jag kände mig. Och hur mycket dåligt samvete jag hade. För nu vet jag hur viktigt det är att kunna slappna av och ha roligt för sin egen skull. Att ha ett bra liv här och nu. Och jag önskar att någon hade berättat det för mig då. Och uppmuntrat det.
”Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun.” (Upp 3:20)
Inte en rekommendation – men ett exempel på hur undervisning kring ovanstående bibelord kunde se ut: http://www.insidan.net/undervisning/ta-tempen-pa-dig-sjalv/
Förtydligande 2020-03-22: Den här texten kommer inte från det sammanhang jag var aktiv i men påminner ändå väldigt mycket om den undervisning vi fick om att vara kall, varm eller ljum.
Tidigare inlägg i denna serie:
1. Min dåtid måste försonas med min framtid
2. Att tvingas dekonstruera sitt liv
3. Har jag vuxit upp i en avart?
4. Jakten på den rätta känslan
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 
Hej! Jag har bara läst detta inlägg på din blogg och känner därför inte alls till din story, men vill först tacka för din ärlighet. Ärlighet är alltid rätt. Men som redaktör för ungdomstidningen Insidan som du länkar till, och inte rekommenderar :), vill jag ändå komma med en liten kommentar. Jag förstår helt om du tänker att vi är en del av det som du kritiserar (även om vi inte är ”frikyrkliga”) men jag vill inte på något sätt försvara det du blivit utsatt för. Men det smärtar mig lite att vi klumpas ihop med den typen av osund tro. Ett av våra mål är att kristna ungdomar ska hitta något bättre att vila i än bedrägliga känslor och upplevelser – nämligen Guds nåd och Jesus kärlek. Artikeln du länkar till menar ju inte alls att brist på känslor och upplevelser skulle vara tecken på ljumhet… istället handlar ljumhet om hur det är i vårt hjärta: att ”vara likgiltig”, att ”inte vilja tro”, att vara ”ytlig”. Det verkar ju du verkligen inte ha varit! (snarare kyrkan du var med i…) Jesus är inte något som ska upplevas och en kyrka som medvetet eller omedvetet pressar unga människor att tro att de borde uppleva något, är helt fel ute. Att se känslor/upplevelser som bevis på rätt tro är galenskap och inte biblisk kristen tro.
Istället, precis som artikeln lyfter fram, handlar kristen tro om att vi får lita på Jesus och hans nåd, istället för på oss själva, vår tro och våra erfarenheter (eller brist på allt detta…) Detta är ju en befrielse! Och att du inte verkar ha fått höra om detta i kyrkan gör mig ledsen och arg.
Läs väldigt gärna denna artikel, som lyfter fram allt detta ännu tydligare: http://www.insidan.net/undervisning/allt-ar-klart-du-kan-vila/
mvh Jakob
GillaGilla
Hej Jakob. Jag har förtydligat att mitt sammanhang var ett annat än ert här i texten ovanför nu. Men jag står fast vid att det är ett bra exempel på den undervisning jag själv fått ändå.
Vi fick inte undervisning om att det skulle kännas och upplevas på ett visst sätt men det var så det praktiserades. Och det var så det inre livet skulle manifesteras. Att man skulle vara varm och helst brinna undervisades det däremot desto mer om, i liknande termer som i den av era texter jag hänvisade till. I min kontext blev sedan det praktiska utförandet väldigt pressande och man var väldigt upptagen med att ”värma på” sin kristna på många olika sätt.
Texten jag länkande till är full av exempel på olika uttryck som kan tolkas som olika temperaturer (hur jag känner inför söndagens gudstjänst, var jag lägger mina pengar, hur utåtriktad jag är med min tro eller om jag beter mig utefter vad världen tycker om mig) och olika saker som en kristen kan göra för att fylla på ”värma upp sig”och bli brinnande (tex kristen gemenskap, bibelläsning, gudstjänst och ett år på bibelskola).
Att jag hänvisade till er text var bland annat för att jag verkligen avskyr den här graderingen av tro baserat på yttre tecken, och tanken på att ”ta tempen på sig själv” för att veta hur man så att säga ligger till. Egentligen är det ju bara den kristne själv som kan veta var man står i sin tro, men sådana här texter spär på tanken om att det går att se utanpå genom handlingarna hur brinnande en kristen är. Om man är brinnande nog. Även om inte tanken är att man inte ska bedöma varandras tro efter ens handlingar finns ändå risken där med sådan här undervisning.
Sedan kan jag tycka att det är ganska problematiskt att du dömer ut mitt sammanhang som osunt och ditt eget som sunt utan att veta särskilt mycket om vad jag kommer ifrån och därmed inte har så mycket att jämföra med. Och att du tar för givet att jag inte fått höra om nåden och kärleken. (Tro mig, det har varit grundbulten i all undervisning. Därmed inte sagt att jag tycker mitt eget sammanhang är sunt, därav mina texter.)
För mig är det just nu befriande att få sätta ord på det jag har varit med om, att få tänka själv och dela mina erfarenheter med andra. Det räcker för mig här och nu. Jag behöver få tid att förstå och läka i lugn och ro utan att människor berättar för mig hur jag ska tro.
GillaGilla