Det är svårt att skriva om döden. Ännu svårare att berätta att en vän har dött. Men så är det. Christin lever inte längre.

Vi var inte ens nära vänner men vi hade kontakt under hennes sista månader i livet. En direkt, nära och innerlig kontakt skapad av gemensamma erfarenheter. Av svår ME och av det trauma vårdvåld skapar. Någon slags omedelbar gemensam förståelse. Och hon fattas mig.

Hon var så rädd. Rädd att hennes kropp inte skulle klara av vård och rädd att hon inte skulle klara sig utan vård. Hon klarade sig inte. Det hon var rädd för hände. Hon dog där på sjukhuset.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag känner mig mest ledsen och tom. Och arg.

Jag vet inte varför Christin dog, och jag kan inte hela hennes bakgrundshistoria men jag vet att hon bar på förfärliga erfarenheter av vården. Och jag vet att hennes ME liksom min försämrats av upprepat vårdvåld.

Vissa kanske tycker att ordet vårdvåld verkar överdrivet och onödigt provocerande. Men för mig är detta ordet som speglar det många ME-sjuka faktiskt utsätts för när vården inte bara skadar utan också upprepar det som försämrat sjukdomen. Gång på gång.

Utan att lyssna till den sjukes erfarenheter.

Christin. Du är saknad. Jag hoppas att du slipper vila mer nu. ❤️

Här kan du läsa lite om Christins kamp med vården: https://mevardsaknas.wordpress.com/2019/12/20/vem-kan-hjalpa-christin/

Här kan du läsa en artikel om ME-sjukas situation när det gäller vård och stöd: https://www.altinget.se/artikel/kronika-de-som-har-laangtidscovid-kan-inte-viftas-bort-lika-latt-som-de-me-sjuka

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.