10. Jag kunde inte _bara_ tro

Om några år fyller jag 50 och har funnits i frikyrkan sedan jag föddes. Man kan tycka att jag borde ha satt ord på de här skaven jag känt för länge sedan. Jag är ju en analyserande och tänkande person. Bitvis har jag gjort det, men mestadels har jag svalt och trängt undan. Behållt skaven för mig själv och försökt leva med att inte kunna leva upp till förväntningarna. Bett gud om hjälp med att bli mer lik den han vill att jag ska vara och att bli mer trygg och få ”mer nöd” för mina ofrälsta vänner.

Man skulle inte analysera och ifrågasätta. För det var detsamma som att tvivla, och det skulle man inte göra. Det sades ofta framifrån talarstolen att man skulle pröva det som sades, men samtidigt skulle man lita på det auktoriteter sa. Utan diskussion. Pastorer och ledare talade ju från gud. Man skulle bara tro. Som att tro är lika med att sluta tänka så mycket och släppa taget. Som att göra annorlunda automatiskt var lika med att tvivla. Jag skulle tro för att någon sa så – inte för att jag förstod allt. 

Det gick så emot den jag var, och är. En människa som frågar varför, som är nyfiken och gillar att utforska. I kyrkan nedvärderades detta – men under den här dekonstruktionsprocessen har jag insett att jag parallellt levde upp och ut i mitt jobb som arbetsterapeut. Att mer av hela jag fick plats där. 

Jag gillade att samtala med människor. Lyssna på livsberättelser och erfarenheter. Ha dialog. Tänka och analysera. Men inte att predika färdiga sanningar. Men det var inte lika bra i kyrkan. Vissa gånger inte alls bra. Den som visade upp en stark tro utan tvivel, kunde presentera en tydlig frälsningsupplevelse och var utåtriktad och karismatisk fick inte bara mer uppmärksamhet utan räknades också som mer trovärdig och blev därigenom en auktoritet man skulle lyssna på. 

Sådan var inte jag. Jag kände mig alltid i underläge. Ville inte synas på det sättet, hade svårt att lära mig saker utantill och hade ingen fräsig story – att jag var en fena på att analysera räknades inte.

Att öppna upp för att prata om skav var inte aktuellt. För att prata om att saker skavde kunde göra att man ”tappade tron”. Och ett skav kunde snabbt bli till en kil eller spricka där det onda kunde komma in. Den skulle tätas – inte öppnas upp. Man skulle hellre fylla på med goda saker. Vara nära gud. Be och lovsjunga honom för allt gott han gjort.

Så därför förblev mina skav dolda. 

Men nu är de ute i det öppna. Och det känns SÅ skönt att ha satt ord på det här.

---

Det här var en av mina favoritsånger i sångboken Segertoner, hade en känsla av att den var lite udda i sammanhanget:

”Jag har ofta frågor, Herre, men så sällan har jag svar. Jag står ofta vid ett vägskäl, och jag tvekar vid mitt val. Många gånger är jag ensam, mina frågor saknar ord. Jag har ofta frågor, Herre, men så sällan har jag svar.

Tänk om du är den som väntar just i tvivlets ensamhet, inte bara på min fråga, men som väntar just på mig. Tänk om du känt samma oro, samma tveksamhet som jag. Tänk om du är den som väntar just i tvivlets ensamhet.

Det är nog, o Gud, att veta att jag lever i din hand. Kanske frågorna blir lösta, kanske får de inget svar. Det som ger mitt liv en mening är att du, Gud, vill mitt väl. Det är nog, o Gud, att veta att jag lever i din hand.”

(Text och musik: Tore Littmarck)

---

Tidigare inlägg i denna serie:

1. Min dåtid måste försonas med min framtid 

2. Att tvingas dekonstruera sitt liv 

3. Har jag vuxit upp i en avart?

4. Jakten på den rätta känslan 

5. Mina skav

(Ta ert ansvar!)

6. Jag upplevde inte gud 

(Det är inte ”för mycket” att vara jag)

(Jag är tillräcklig)

7. Jag kände mig otrygg

8. Jag hade ingen dödslängtan 

9. Jag ville inte frälsa andra