En frukt av förtryck

Efter jag publicerade mina reaktioner på två ME-läkares misslyckade mediaframträdande förra helgen fick jag flera kommentarer från folk som själva reagerat negativt på inslaget i TV4 men direkt börjat tvivla på sitt eget omdöme. Det var till och med några som berättade att de delat det först men tagit bort det efter att ha läst min kritik. Människor beskrev också att man känt förväntningar på sig att dela inslaget och någon berättade att hon fått höra att man inte bör kritisera de som lyfter ME i media. Jag har också sett oändligt många som talar om tacksamheten vi behöver känna över att någon äntligen lyfter ME i media.

En ME-vän skrev så här (delar med tillåtelse):

”Att vi känner oss tacksamma (eller kanske tänker att vi borde vara det) för att det pratas om ME i media och att ME-läkare ställer upp i inslag som dessa tänker jag är en konsekvens av hur gaslightade, misstrodda och negligerade patientgruppen varit i decennier. Precis som kidnappnings/misshandelsoffer som blir tacksamma för några smulor mat/kärlek efter dagar, veckor av svält /utfrysning och våld. Jämför med andra, mer okontroversiella sjukdomar som cancer och diabetes. Jag tvivlar på att de patientgrupperna skulle känna så över få sin sjukdom minimerad och misskarakteriserad i media av sina egna specialistläkare.”

När jag läste krönikan i Läkartidningen av läkaren som träffat ME-sjuka ”Erik” och hans partner och det som utspelar sig då ser jag ytterligare ett exempel på samma tema: Konsekvenserna av långvarigt vårdvåld, gaslighting och förtryck.

Krönikören beskriver till exempel hur hon blir avbruten av partnern vid genomgången av vilka läkemedelsrecept som behöver förnyas, det som är rent rutinjobb för en läkare:

”Tårögt avbryter Eriks partner mig och berättar att de är vana vid att bli illa bemötta och ifrågasatta, och att de varit förberedda på att bli så även i dag.”

Även beskrivningen av hur besöket avslutas känns också som ett bra exempel. Läkaren tycker att hon bara gjort det som är hennes jobb medan Erik och hans partner är otroligt tacksamma:

”»Tack, du är fantastisk«, sa han till mig när han gick. Det skavde lite eftersom jag inte kände mig förtjänt av komplimangen.”

Jag har själv varit där så många gånger. Känt tacksamheten välla upp inom mig över något jag innerst inne vet borde vara något självklart. Något neutralt. Det som är en rättighet: Ett värdigt bemötande. Tacksamhet som egentligen kommer ur mina upprepade erfarenheter av motsatsen. Av vårdvåldet.

Men vad är då gaslighting? Så här skriver Wikipedia:

”Gaslighting är en form av manipulation där information förvrängs, förvanskas eller utelämnas eller där falsk information presenteras med avsikten att få offer att tvivla på sina egna minnen, uppfattning och sinneshälsa.”

Så här skriver en traumaterapeut om konsekvenserna av gaslighting:

”Kronisk gaslighting bryter ner vår känsla av självtillit bl. a. genom att få oss att tvivla på vår egen verklighetsuppfattning, våra känslor och observationer. Om vi ständigt får höra att något ”inte är en stor sak” när hela vår kropp säger oss att det är det, lär vi oss att inte lita vår egen bedömning av vad som är sant eller inte.

Gaslighting kan låta såhär…

”Sluta gråta. Du förstorar upp saker! ”

”Det är inte ens sant. Det är bara dina fantasier.”

”Det är ingen stor grej! Kan du inte bara komma över det?”

”Det har aldrig hänt. Du hittar på det för att få uppmärksamhet.”

”Det låter inte som något de skulle göra…” *antyder att du hittar på det*.

Om vi säger till oss själva att vårt trauma ”inte är så illa” eller ”det kunde ha varit värre” eller att vi måste ”sluta vara så dramatiska” eller ”sluta älta det förflutna” har vi förmodligen lärt oss att gaslighta oss själva.”

Man kan alltså vara utsatt för så mycket gaslighting att man tillslut internaliserar förtryckarens ord och omedvetet gaslightar sig själv. Och jag tänker att det också finns en risk att vi som är utsatta för förtrycket gaslightar varandra. Det är inte vårt fel, vi bär ingen skuld i detta, men om vi lär oss känna igen och är observanta på det här kan vi hjälpas åt att sluta förtrycka oss själva.

Våra spontana reaktioner utgör alltså i sig själv ett bevis på hur illa vi blivit behandlade. Vilket trauma vi bär med oss. Och när vi inte ens klarar av att ge befogad kritik till de som säger sig vara våra allierade utan i stället känner att vi borde vara tacksamma. Ja, då visar det bara hur skadade vi är. Vi reagerar som att vi förväntar oss att den vi kritiserar ska vända sig emot oss. Att hen ska ställa sig upp och skrika:

”Men hylla mig då era otacksamma kräk! Annars får ni minsann klara er själva.”

Jag tänker så här.

Självklart ska vi visa uppskattning när personer gör något bra. Men om någon gör något som har potential att skada men inte klarar av att ta relevant kritik från den grupp man säger sig vilja hjälpa – är det då verkligen en person att vara tacksam emot? Är det någon som vill hjälpa oss på riktigt eller finns det andra motiv som styr det hen gör?

Att acceptera hjälp som skadar oss bara för att vi inte erbjuds något annat är inte särskilt konstruktivt. Och att dessutom tänka att vi måste vara tacksamma för det är en frukt av förtryck.