Den här texten är den femte och sista delen i min serie om hjärnträning. Det är en reflektion över sammanhang där tro, överlåtelse och manipulation präglar verksamheten och hur maktmissbruk underminerar den fria viljan. Jag diskuterar också vad det egentligen är jag kritiserar i den här inläggsserien om hjärnträning.

Det börjar bli dags att knyta ihop den här inläggsserien med några tankar om läkare som helt okritiskt rekommenderar kostsamma behandlingar som ännu inte är vetenskapligt utvärderade till en mycket sårbar grupp.

Ja, som patient har du ett eget val. Du kan säga nej. Och de här läkarna jag berättar om i inläggen har inte ordinerat hjärnträning utan rekommenderat den. Men en läkaren har en maktposition som gör det här med ”fritt val” komplicerat. Särskilt när man talar i vetenskapens namn eller använder vetenskap som någon slags kvalitetsgarant för det man rekommenderar. Det blir också svårt när uttalandena mer liknar reklam eller propaganda för en produkt som marknadsförs av ett vinstdrivande företag och när dessa kryddas med berättelser om närmast mirakulösa tillfrisknanden. Och när vittnesbörden om den ofarliga mirakelmetoden – som till och med läkare och forskare rekommenderar – sprider sig som en löpeld. Vem kan avstå då?

Ärligt talat gör det mig rädd. För jag känner igen det här på flera plan. 

Under i princip hela mitt liv har jag varit medlem i en grupp som gjort anspråk på att känna till den enda sanna vägen. Där det funnits människor med makt som sagt att de haft närmare till sanningen än medlemmarna. Som gjort anspråk på att tala guds ord och veta hans vilja för andra människor. Där risken för att bli manipulerad varit skyhög men ingenting någon någonsin ens låtsats om. Det var sammanhang där bön och tro på helande var centrala. Där man skulle ta emot hälsa och gå i tro och människor kunde uppmanas att tala och leva som om helandet redan hade skett innan man själv kände att något hade skett. Jag har till och med hört människor berätta om att de uppmanats sluta med sina mediciner för att på riktigt visa att man trodde på helandet. Och om någon inte blev frisk gavs hen själv skulden. Man sa bland annat att det uteblivna helandet berodde på att någon inte trodde tillräckligt (den som var sjuk eller den som bad).

Det var ett sammanhang där det fria valet var imaginärt då ett steg bort från kyrkan och gud samtidigt innebar ett steg närmare helvetet. Vem kan avstå då?

När jag blev sjuk var jag redan på väg bort från den världen. Den frikyrkliga. Och det var därför inte först och främst gud jag vände mig till med min sjukdom. Utan vården. Den jag visste skulle bygga på vetenskap. På evidens och beprövad erfarenhet. Men i mitt mest sårbara läge då jag inte längre klarade av att arbeta och var desperat efter att bli frisk hamnade jag återigen i ett sammanhang som präglades av manipulation och krav på överlåtelse och tro. Fast nu var det inom vårdens ramar på en stressklinik och med remiss från min läkare. Jag fick höra att det var min enda chans att bli frisk, att jag var tvungen att vara hundra procent överlåten och att jag skulle fortsätta med mina beteendeförändringar trots att jag inte kände av någon positiv effekt. Jag var återigen omgiven av människor med makt som som tog sig tolkningsföreträde och sade sig förstå min situation bättre än jag själv.

Men trots att jag gång på gång berättade att min kropp signalerade att det blev för mycket så hörde ingen vad jag sa. Jag uppmuntrades att lyssna på mina symtom samtidigt som man sa att jag ändå skulle köra på. Slutresultatet: Jag kom ut i ett sämre skick än jag gick in. Skadad både fysiskt och psykiskt. Och ännu mer utsatt och sårbar.

Vård och behandling ska bygga på fri vilja. Men även där är det fria valet ofta något imaginärt. För ett steg bort från vården kan samtidigt innebära ett steg närmare helvetet – att inte bli frisk eller att riskera att bli av med ekonomiskt och praktiskt stöd som behövs för att överleva. Vem kan avstå då?

Nu i efterhand kan jag se ett och samma skadliga mönster fast i två helt separata spår. Kyrkan och vården. Människor som missbrukar sin makt i godhetens namn.

I det jag skrivit om i de här senaste texterna ser jag samma mönster. Samma varningsklockor ringer. Auktoriteter som övertygar och metoder som kräver tro och överlåtelse för att de ska fungera. Skuld som vilar tungt över den som inte blir frisk. Och den som har mage att påstå att man blivit skadad av det som skulle hela hamnar i en situation som närmast skulle kunna beskrivas som utfrysning. Ett outtalat: Skyll dig själv.

Märk väl. Min kritik riktar sig inte mot att människor söker hjälp eller blir hjälpta av en metod. Att de hittar något som hjälper i en smått omöjlig livssituation är så klart fantastiskt.

Men riktlinjer för vård och forskning finns av en anledning. Inte för att hindra vissa från att bli hjälpta utan för att skydda ett kollektiv av sjuka. Det är därför det finns protokoll, forskningsetik och krav på att läsa in sig på tidigare erfarenheter. Och det är därför det ligger stort fokus på eventuell skada. Det kan finnas metoder som hjälper vissa, eller till och med många, men dessa ska ändå inte plockas fram på ett oetiskt sätt. Dels för att de också riskerar att skada vissa och dels för att det bidrar till att normer som i stort nästan alltid skyddar luckras upp.

Jag kritiserar inte metodutveckling som syftar till att hjälpa människor eller letar svar på svåra frågor – utan de som inte tar hänsyn till de risker som finns när man utvecklar dessa metoder. Läkare och forskare, inte sjuka människor som desperat längtar efter att bli friska.

Det står var och en fritt att prova saker oavsett om det bygger på tro eller vetenskap. Det jag vänder mig emot är när människor i maktposition som finns i verksamheter som inte ska bygga på tro utan vetenskap, försöker sälja sina övertygelser till människor som är i underläge. På ett sätt som hindrar det fria valet och riskerar människors liv.

Här finns övriga inlägg i denna serie:

Hjärnträning del 1 – Är ME ditt eget fel?

Hjärnträning del 2 – Kan hjärnträning bota ME och långtidscovid?

Hjärnträning del 3 – Kan man bli frisk av att intala sig att man är frisk?

Hjärnträning del 4 – Är DNRS, Gupta program och ANS rewire samma sak?

Hjärnträning del 5 – Är det någon skillnad på mirakelpredikanter och läkare?

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.