Sven Britton, specialistläkare på Bragée ME-center och medlem i Riksförbundet för ME-patienters vetenskapliga råd har skrivit en väldigt problematisk debattartikel i DN som publicerades idag den 11/11-23.
Artikeln handlar om att Bragéenlinikens ME-mottagning inte fått förlängt avtal med region Stockholm och han beskriver hur patienterna överges och är ”under attack från tredje statsmakten, politiskt sjukvårdsansvariga i regionerna och Försäkringskassan.”. Men Britton väljer att definiera ME som en funktionell sjukdom genom hela artikeln och det gör tyvärr att allt han skriver blir både förvirrat och felaktigt.
”Misstron mot funktionella sjukdomar som ME är stor även bland läkare. Detta avspeglas i Region Stockholms beslut att stänga den sista specialmottagningen, liksom i att planen på ett kunskapscenter för postcovid ifrågasätts.”
Britton menar alltså att region Stockholms beslut att säga upp avtalet med Bragée handlar om att de misstror funktionella sjukdomar.
Han placerar därmed Myalgisk Encefalomyelit (ME) i samma fack som Fink och co i Danmark. Som Kjöller. Hur ska vi kunna motivera att tex Lindsäters kommande KBT-studie där hon vill inkludera ME är problematisk då? Hon och hennes gäng Oslo-konsortiet kallar ju också ME för medicinskt oförklarade symtom (MOS) eller något funktionellt. Men de tycker tvärt emot Britton att de ska behandlas med KBT och GET.
Det blir minst sagt motsägelsefullt och förvirrande när Britton skriver så här.
”Upp till 10 procent av alla som söker sjukvård lider av funktionella sjukdomar, av många kallade inbillade. Det kan snarare benämnas som funkofobi med dagens vulgärvokabulär. Dessa sjukdomar och patienterna är nu under attack från tredje statsmakten, politiskt sjukvårdsansvariga i regionerna och Försäkringskassan. Det gemensamma mantrat är att dessa sjukdomar (till exempel ME, kronisk trötthet, fibromyalgi och utbrändhet) inte kräver någon medicinsk behandling eller forskning för att finna en sådan. Tvärtom skulle detta kunna förvärra tillstånden och låsa fast patienterna i hoppet om en botande behandling. Någon sådan finns inte och symtomen är skapade i patientens huvud.”
Läser man vidare i artikeln så låter det som Britton snarare bråkar om hur funktionella sjukdomar ska behandlas och av vem. Att han tycker att de borde behandlas i specialistvården i stället för primärvården men inte psykiatrin. Problematiskt när man snarare borde diskutera huruvida ME verkligen är en funktionell sjukdom eller ej.
För några år sedan publicerade svensk förening för allmänläkare ett specialnummer av sin tidning allmänläkaren om just funktionella sjukdomar/MOS. Bland en massa vidriga texter fanns en artikel av Per Julin, chef på dåvarande ME-mottagningen på Stora Sköndal som placerar ME utanför begreppet MOS och funktionell sjukdom.
Jag uppfattar att Britton försöker fylla begreppet funktionell sjukdom med ett annat innehåll gällande ME än det vanligtvis har. Men varför ens placera sjukdomen i ett fack som går emot den biomedicinska forskningen och tunga institutioners slutsatser efter genomgångar av denna forskning? Det riskerar ju bara att förvirra människor som bygger sina föreställningar om ME på fördomar.
Samtidigt finns det ytterligare innehåll i artikeln som gör att jag undrar hur Britton egentligen ser på ME som sjukdom. Som den här delen:
”Ett annat är att en betydande andel av ME-patienterna kan bli helt bra genom så kallad pacing. Patienten får lära sig vad hon kan och inte kan göra utan att aktivera den trötthet som utöses även av mindre fysisk eller mental ansträngning. Genom ett mödosamt och ofta långvarigt arbete med sin egen förmåga kan hon sega sig upp till full och varaktig hälsa.”
Den här synen på pacing som potentiellt botande behandling där man gradvis ska utöka sin aktivitet, snarare än ett sätt att hantera belastningskänsligheten som kännetecknar ME, överensstämmer med den typ av pacing som används av BPS-gänget och som testades tillsammans med KBT och GET i PACE-studien.
Det är superviktigt att lyfta konsekvenserna av att vården för ME är så underdimensionerad att den knappt finns och att läkare och forskare ställer sig på patienternas sida i detta. Men att en läkare på landets nu enda regionanslutna specialistmottagning dedikerad till ME – och tillika en ledamot i patientförbundets vetenskapliga råd – kategoriserar sjukdomen som funktionell är skrämmande.
Texter som Brittons riskerar tyvärr att lämna öppet mål för de som kallar ME funktionellt och menar att det bara är en bunt felaktiga tankemönster som kan förändras med kbt och gradvis utökad aktivitet.
Adekvat medicinsk information hittar du här: Lär dig mer – rädda liv!
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 
Kanske inte konstigt om
Bragee inte får förnyat förtroende.
Hade blivit skogstokig (om jag orkat) om jag träffat på personal med inställningen att pacing är någon form av undergörande. Pacing är något NE-drabbade använder sig av för att, i bästa fall, behålla de funktioner man lyckats behålla.
Att dessutom benämna ME som en funktionell sjukdom är verkligen under all kritik.
Den senaste tidens mediebevakning har verkligen haft sorgligt innehåll.
GillaGillad av 1 person
Vad jag förstår så har han även fel angående Regionen. De har inte den uppfattningen, utan ser utifrån, åtminstone regionrådens sida, definitivt hur sjukdomen är. Och de biomedicinska fynden. De vill snarare förbättra vården genom att koppla den till övrig sjukvård så att det kan utvecklas bättre än nu. Att omnämnd klinik valde avsluta avtalet tidigare är snarare det större problemet då regionen får mindre tid att få till en bra lösning.
Att den ekonomiska situationen för regionen kraftigt försämrats är ett av de största hotet mot god och riktig vård för alla, inklusive oss med ME.
Att en välrenommerad man inom medicinen, och inom infektion därtill, skriver så här, och speciellt anknuten både till RME och Bragee oroar på så många olika plan – och jag får inte ut ngn vettigt ur hans insändare/debattartikel. Det gör mig sorgsen, men tänker också att Bragee har haft svårt att få läkare till kliniken länge (har ingen källa på det) och lite fått ta vad de fått. Ofta många kloka och bra, och som ser lidandet, men kanske svårigheter att få kontinuitet och därmed samtydig linje. Som jag har förstått har patienter fått varierande hjälp beroende på vilken läkare man haft och någon riktigt tydlig linje kring delar av behandlingen har inte riktigt funnits även om man verkligen jobbat på det.
Jag har inga källor annat än det jag läst om/av personer som varit hos kliniken samt det jag läst om dialogen mellan regionrådet och RME Stockholm samt den information som Regionen gått ut med. Men eftersom det finns olika orsaker och åsikter om ME och dess behandling även inom Regionen på kliniknivå så känns den är debattartikeln olycklig.
Svårt att veta hur jag ska tänka om Brittons inlägg i debatten …
GillaGilla