I dagens DN finns flera artiklar (länkar längst ner i inlägget) om psykogen smitta utifrån en nyligen utgiven bok av Kjell Asplund, en av personerna som utredde Macchiarini-skandalen.

Boken heter Tankevirus och beskrivs så här på förlaget:

”Det är inte bara virus och bakterier som sprids bland människor – tankar och beteenden är mer smittsamma är vad många tror. Smittsamheten kan vara så stor att det växer till en epidemi med förödande konsekvenser, särskilt ofta under religiöst eller politiskt förtryck, kris och krig. Men utbrott kan också drabba skolor, arbetsplatser, sjukhus och vaccinationscentraler. I Tankevirus undersöks märkliga smittsamma fenomen som de apatiska flyktingbarnen, tics som sprids via sociala medier och de häxprocesser som en gång svepte över Europa. Vem som helst kan ryckas med – inte ens amerikanska diplomater har varit immuna. Läkaren Kjell Asplund tar läsaren genom historien och landar i vår samtid. Genom alla tider, och i alla typer av kulturer, har vi varit så starkt påverkade av omgivningen att det kunnat leda till något som bär alla tecken på akut sjukdom.”

I en av artiklarna kan vi läsa följande :

”Begreppet ”smittsamt psykogent tillstånd” ingår inte i diagnosmanualer, men fenomenet är väl etablerat: I en grupp sprids kroppsliga symtom med epidemisk hastighet. Symtomet kan inte kopplas till en specifik orsak, som gas, gift eller infektioner, men de drabbade är säkra på att de har utsatts för ett yttre hot.”

I artikeln diskuteras bland annat de apatiska barnen, häxprocesserna på 1600-talet, den misstänkta fosgen-läckan hos Säpo 2024, CocaCola-epidemin i Belgien 1999, Havannasyndromet 2016, predikosjukan på 1700-talet och Bua-sjukan på 80-talet.

ME nämns inte i intervjun med Asplund, och jag har ingen aning om diagnosen tas upp i boken. Däremot händer det att företrädare för den biopsykosociala skolan (BPS-lobbyn) och de som pratar om ME som ”kultursjukdom”, varnar för att ME och liknande sjukdomar sprids genom social smitta. Då brukar patientföreningar, stödgrupper på nätet och sådana som berättar öppet om sin sjukdom pekas ut som skyldiga. Och faktorer som brukar uppmuntras av vården när det gäller icke stigmatiserade sjukdomar används för att misstänkliggöra och tysta en svårt sjuk grupp.

Jag tycker det är intressant att fundera på det här med social smitta utifrån mina egna erfarenheter.

För jag hade aldrig hört talas om ME när jag blev sjuk. Jag visste inte att belastningsutlöst symtomförvärring (PEM) hade ett namn. Jag hade ingen jävla aning om vad som hände med min kropp mer än att jag hade en massa konstiga symtom och min kapacitet krympte. Jag blev galet stressad eftersom jag inte längre klarade av att hantera allt min vardag som jag brukade. Ändå fortsatte jag att arbeta och hanterade det hela genom att försöka stressa mindre och anpassa min vardag. För alla i min omgivning kämpade med det så kallade ”vardagspusslet”.

Men mina förändringar gjorde ingen skillnad och till slut funkade jag inte längre i mitt jobb. Och blev sjukskriven.

Eftersom jag var så stressad hade jag inte svårt att acceptera vårdens förklaring – utmattningssyndrom. Men när jag placerades i grupprehabilitering med andra som fått diagnosen kände jag mig som ett ufo hela tiden. Jag var alltid den udda, och min kropps reaktioner stämde inte alls med de andras erfarenheter. Och jag sågs som riktigt konstig.

Jag var ensam med förståelsen av mina symtom i åtminstone tre år, kanske fyra, innan jag stötte på en text om ME på 1177 och för första gången läste en beskrivning av belastningsutlöst symtomförvärring. Då hade jag haft kontakt med vården flera år innan jag blev sjukskriven, varit sjukskriven i ett års tid och genomgått utredning och rehabilitering via vårdcentralen och stresskliniken. Men inte alls reagerat på behandling som förväntat.

Ingen hade visat igenkänning för hur jag beskrev mina symtom.

Det som präglade mina första sjukdomsår var ensamhet. En känsla av att funka extremt udda jämfört med andra. Jag hade ingen annan runt mig som var sjuk på samma sätt som jag. Och även andra patienter som jag senare mötte i vården med samma diagnos levde tydligt under andra förutsättningar än jag. Jag bloggade inte då, var småbarnsmamma och försökte jonglera det tillsammans med drömjobbet. Mitt kontaktnät bestod av andra som jag. Fast de var friska.

Så för mig har de här teorierna om att ME beror på social smitta känns helt tagna ur luften.

När igenkänningen kom via texten på 1177 var det en befrielse. Jag var inte ensam. Mina symtom kunde ju inte vara något min hjärna hittat på om andra hade upplevt precis samma sak på något annat ställe i Sverige eller världen utan att vi visste om varandra? Det symtom jag gång på gång beskrivit för vården och vården förkastat fanns det fler som kämpade med. Jag kunde läsa om forskning som faktiskt studerade det jag upplevde i min kropp. Och jag hittade vänner som delade min vardagsverklighet.

Det var en oerhörd lättnad att få den bekräftelsen. Att inte längre vara ensam. Den udda. Men att hitta ett sammanhang är ju heller inte automatiskt samma sak som att vara utsatt för psykogen smitta.

Dagens Nyheter [Psykogen smitta – när du blir sjuk av andra trots att du är frisk] [Psykogen smitta: Malin drabbades av den mystiska Buasjukan]

Fri tanke förlag [Tankevirus: Häxbränningar, Tiktoktics och andra psykiska epidemier]

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.