Okej. Dagens Nyheter har publicerat ett riktigt nedköp till artikel. Egentligen borde jag kanske bara låta den vara. Men eftersom jag vet att det här dravlet högst sannolikt kommer påverka min (och andras) framtida vård (dvs legitimera och befästa läkares taskiga attityd mot patienter) så kan jag faktiskt inte hålla tyst.
I ingressen kan vi läsa:
”Vad tycker läkarna om patienter som googlar, vad kan få dem att förlora empatin och vilka föräldrar upplevs som störiga? Tre läkare guidar oss genom ett läkarbesök – från hur du får bästa möjliga vård till vilket av dina ”trevliga” beteenden som kan bli ett oväntat arbetsmiljöproblem.”
Mellan ingressen och själva artikeln finns en oförklarad ruta där det står:
”Med vänlig irritation, läkaren. Patienter ska inte förväxlas med kunder – och har därför långt ifrån alltid rätt. Det har blivit tre läkares tur att berätta vad de egentligen tycker om besökarnas beteenden på vårdcentralen.”
Läkarna som intervjuas är Arash Sanari från Kry, Henrik Widegren från region Skåne och Rita Fernholm från region Stockholm och fokus ligger, genom nästan hela artikeln, på andra saker än sånt läkare ska hålla på med, det vill säga patienternas behov av vård. Artikeln tar upp en massa trams om patienters beteende som är helt irrelevant för hur läkaren i sin tur ska bemöta patienterna. Och om hur olika patienter (fördomsfullt) bemöts beroende på vad de gör utanför vårdmötet, inte vilka behov de har av vård.
Ni ska få några exempel.
Patienter får gärna googla, men de ska inte prata om det med sina läkare.
”Googla gärna in besöket, men när du väl är på plats vill Arash Sanari, specialistläkare på Kry, hellre höra om dina symtom än om din sökhistorik.
– Om patienten börjar rabbla diagnosen direkt, finns det risk att läkaren inte tänker lika brett som annars, säger han.
Henrik Widegren, specialistläkare på Skånes universitetssjukhus, håller med. Utöver läkaryrket har han många strängar på sin lyra – och är, enligt sig själv, mest känd för låten ”Never google your symptoms”.
– Den är mest riktad till mina stackars patienter med hälsoångest. De som googlar sina symtom hittar nästan alltid det värsta, säger han.”
Artikeln innehåller vidare tips om vilka underkläder man ska ha på sig eller inte, att man ska komma i tid, att man varken ska underdriva eller överdriva sina symtom, att man absolut inte ska komma med en ”beställning på medicin eller behandling” för det irriterar läkarna nåt kolossalt, att man inte ska flirta med läkaren och inte prata politik, religion och sex. Anhöriga är välkomna men får inte prata för mycket, inte ens när det gäller ens barn.
Och man ska inte vara aggressiv och skapa dålig stämning när läkaren nekar en vård.
Rita Fernholm är den enda som har lite vettiga saker att säga i den här artikeln. Hon säger bland annat:
”Rita Fernholm tycker att man ska stå på sig om man inte håller med läkaren.
– Jag tror att många tror att läkare stör sig på det, men jag tycker att man ska lita på sin egen kropp. Ingen vet bättre än du hur dina symtom känns, säger hon.”
Fernholm har tidigare också förklarat att många läkare är utbildade i en viss teknik för att få fram information från patienten och att det kan vara bra att patienten vet om vad det är läkaren förväntar sig innan mötet. Så man kan förbereda sig.
”Rita Fernholm, specialistläkare och forskare vid Karolinska institutet, tipsar om att ta avstamp i tre håll punkter; tanke, oro och önskan.
– Många läkare är utbildade i konsultationsteknik för att ta reda på de tre sakerna. Har man redan tänkt igenom det blir mötet mycket smidigare, säger hon.”
Till sist tar artikeln upp att det är fint när patienterna visar sin tacksamhet, men att det kan bli ett arbetsmiljöproblem med gåvor – eftersom man inte får ta emot dom. Här vore det faktiskt på sin plats att journalisten följde upp med att anledningen till att man inte får ta emot gåvor är att det kan leda till korruption.
Men det utelämnar man helt.
Artikeln, som genomgående handlar om beteenden som läkarna gillar eller ogillar hos sina patienter, avslutas bisarrt nog med följande. Och det verkar vara journalisten, inte läkarna, som säger det här.
”Sist men inte minst – kom ihåg att läkarens prioritet är ditt tillstånd, inte ditt uppträdande.”
Ursäkta men den här artikeln borde aldrig ha publicerats. Så uselt.
Som vårdpersonal ska man kunna hantera de situationer som uppstår i vårdmötet. Punkt. Klarar man inte av att hålla ihop sig själv så får man ta hjälp av en kollega. Är arbetsmiljön för jävlig och riskerar att påverka patienterna så får man ta det med sin arbetsgivare. Det är detta som kallas att vara professionell.
Patienten är den viktiga här, inte du. Patienternas säkerhet och hälsa.
Ja, det är klart att man som vårdpersonal kan reagera på olika saker som händer, men du har i din roll ett ansvar för att hålla dina känslor under kontroll och bete dig som en vuxen människa. Du som läkare har ett maktövertag som påverkar människor på olika sätt. Det måste du förstå och hantera varsamt.
(Att spy ur sig fördomar och irritation över sina patienter i media är inte att hantera det varsamt.)
Patienter söker vård på grund av sjukdom. Att bli sjuk påverkar människor på olika sätt och en kris kan göra att man beter sig annorlunda än vad man skulle göra i ett ohotat läge hemma i vardagen. Det är klart att man som patient kan behöva fundera på hur man beter sig, att man inte ska vara ett as liksom. Men ibland beter man sig ”som ett as” utan att man rår för det.
Allt som oftast hör jag dock om patienter som möter läkare som beteer sig som as. Vilket bekymrar mig mer än det omvända.
För mig som har jobbat hela min yrkeskarriär i vården det är det självklart att mitt beteende, hur jag bemöter mina patienter, också spelar roll för vad jag får tillbaks. Och det har varit lika självklart för mig att patienter inte alltid kan styra över om de är (vad jag känner är) besvärliga, krångliga eller vresiga – att deras beteenden och ageranden oftast är ett resultat av kris, nervositet eller tidigare vårdmöten – av tidigare vårdpersonals kränkningar eller våld.
Något som kräver att jag fortsatt beter mig rimligt trots att jag kanske bara får skit tillbaks.
Vårdpersonalen behöver reflektera över sina egna känslor och och beteenden i mötet med sina patienter. Även läkarna som DN ger en plattform. Om man är en sådan som främst agerar på fördomar eller har den verkliga situationen – och personen – för ögonen. Om man tillåter sin egen frustration eller dåliga humör spilla över på sina patienter.
Och om man lägger ansvaret på patienten för att man själv beteer sig som ett maktfullkomligt as.
Dagens Nyheter: [Läkaren om olika patienter: ”Hästtjejen tar man alltid på allvar”]
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.

Har inte läst artikeln, men som tidigare ”hästtjej” som fick diagnos efter över ett decennium där läkarna sa ”dina prover är bra, det är normalt att vara trött” så nej. Hästtjejer tas inte på allvar. Möjligtvis om vi flyger av hästen så vi kommer in i ridkläder med bruten rygg (hände min syster, och visst, det togs på allvar men det hade det väl gjort oavsett med en sån skada?), men i övrigt så vet ju inte vården om det?
Möjligtvis om vi nämnde det i samband med att jag hade svårt att orka med hästen som var mitt stora intresse, och när jag sen fick sälja hästen för att jag inte orkade, men det var ingen som tog det på allvar heller. Mer ”åh, tonårstjej som tröttnat på häst och springer efter pojkar istället. Sluta med det och fokusera på skolan istället.”
Tonårshormoner är tydligen väldigt lika symtom av kronisk sjukdom… Endometriosen bara ”vanlig mensvärk”, ME:n bara ”vanlig tonårströtthet” osv. Så jag var bara en gnällig, överkänslig drama queen som överhuvudtaget störde läkarna med min närvaro.
GillaGillad av 3 personer
Precis. Och jag blev sjuk när jag hade småbarn och bar bara en trött småbarnsmamma.
Den rubriken och innehållet i artikeln säger mer om läkarnas förhållningssätt till sin egna fördomar, men något som går att lita på i vården. Tyvärr. Och DN förmedlar detta utan något som helst kritiskt tänkande.
GillaGillad av 2 personer
”Skillnaden mellan läkare och Gud är att Gud vet om att hen inte är läkare”.
Under tiden jag var frisk tyckte jag detta lät väldigt överdrivet och rent av tramsigt. Numera vet jag att det stämmer alldeles för ofta.
Funderar även på hur lätt/svårt det är att få kontakt med läkare. Upplever att det kan ta veckor och ibland månader att få respons och ibland ter det sig omöjligt. Man har inte tid eller kanske lust.
Jämför med min tid som försäljningsassistent/marknadssekreterare inom läkemedel och medicinsk teknik. Ringde upp (hade tillgång till samtliga direktnummer) och personen svarade oftast omedelbart. Ibland kopplades samtalet till växel/sekreterare. Jag presenterade mig med namn och företag och bad att bli uppringd vilket oftast skedde inom några minuter…
Märkligt?
GillaGillad av 2 personer
Ja. Hierarkierna är starka och patienterna är längst ner. Det syns i prioriteringarna.
GillaGillad av 1 person
Tack för att du skriver om det här! Mycket viktigt att belysa den unkna syn som fortfarande finns hos läkare om patienternas egna kunskaper och erfarenheter. Innan jag blev sjuk arbetade jag som underläkare och det är pinsamt att läsa de här läkarnas kommentarer. Jag skäms över dom. Jag har också själv mött det här beteendet som patient, och när jag nämnt vilken utbildning jag har är det många gånger som att de ska trycka ner mig ytterligare, att jag inte ska komma och tro att jag kan någonting bara för att jag har samma utbildning som dem, trots att det gäller en sjukdom som de knappt kan namnet på. Men vi som lever med ex. ME vet hur lite läkare faktiskt kan om det, inte bara för att de är oinformerade utan också för att vetenskapen fortfarande bara har skrapat på ytan av många sjukdomars ursprung och mekanismer.
Jag brukar tänka på de läkare som tidigare sa att patienter fick magsår pga stress, att den sjukdomen psykologiserades och att det var patienternas eget fel som stressade för mycket. När forskare sedan kom på att mycket av den sjukdomen drevs av bakterien H. pylori ändrades behandlingen till antibiotika och plötsligt var det inte patienternas eget fel längre, och det var inte psykisk stress. Tyvärr är detta bara ett i en lång rad liknande historier.
Läkarnas kommentarer i den här artikeln är inte bara oprofessionella de låter också pinsamt historielösa. Det skulle inte skada om läkare praktiserade lite mer ödmjukhet, det skulle tvärtemot kunna rädda fler liv och minska lidande, vilket ju är hela poängen med det arbetet!
GillaGillad av 2 personer
Ledsen att du också har upplevt detta. ❤️ Jag upplever att min erfarenhet och titel som arbetsterapeut ofta har legat med i fatet i mitt möte med vården. Jag pratade ofta om det i början men slutade så småningom att prata helt om vad jag har arbetat med. Jag tänker som du, en annan attityd hade räddat liv och minskat lidande.
GillaGillad av 1 person
Tack, bra skrivet. Jag läste också artikeln och den lämnade en konstig eftersmak men jag kunde liksom inte sätta fingret på vad det var. Skulle du kunna skriva en insändare till DN?
GillaGilla
Tack! ❤️
Det här är min insändare. Jag har inte kapacitet att anpassa mig efter olika tidningars krav på form och längd. Och jobba på att nå fram till och kommunicera med redaktörer. Därför väljer jag att publicera mina texter så här.
Tycker du att fler ska läsa behöver du hjälpa till att sprida det jag har skrivit.
GillaGillad av 2 personer