Innehållsvarning: upprörande innehåll angående psykologisering av ME och postcovid i primärvården i region Stockholm.

Som jag hoppas att ni vet vid det här laget planerar region Stockholm utbildning för primärvården om postinfektiösa tillstånd utifrån Socialstyrelsens kritiserade nationella kunskapsstöd (se länkar längst ner i detta inlägg).

Men något jag inte har pratat om tidigare är att regionen parallellt med detta håller flera utbildningar om utmattningssyndrom (UMS).

Dels finns det en webbutbildning via Akademiskt Primärvårdscentrum (APC) som åtminstone verkar ha legat där sedan i maj -25) och till denna finns en fortsättningskurs med fysiska utbildningstillfällen i Stockholm med start redan nu på tisdag den 26/8-25. Dessutom finns det ett kostnadsfritt webinar i Svenska Läkaresällskapets (SLS) regi som sänds den 17/9-25.

Ideologiskt färgade föreläsare

Elin Lindsäter, psykolog och ansvarig forskare i Trötthetsstudien deltar i alla dessa tre seminarier tillsammans med Mats Adler, Christian Rück och Martin Benka Wallén.

Jag har valt att titta närmare på en av dessa utbildningar, APC:s webbutbildning, eftersom den dels finns att se via APC:s hemsida men också för att jag tänker att den kommer att säga en del om vad de andra föreläsningarna kommer ta upp.

Namnet på föreläsningen är ”Utmattningssyndrom – var står vi idag?”. Av titeln kan man tro att den handlar om utmattningssyndrom, men informationen på hemsidan får mig att misstänka att även ME kan komma att inkluderas då samma terminologi som i Trötthetsstudien med ord som ihållande trötthet, svår trötthet och fatigue används.

Föreläsare i webbutbildningen är som sagt Elin Lindsäter. Det som behöver lyftas fram här är att hon skrivit under lobbygruppen Oslo Chronic Fatigue Consortiums manifest och Trötthetsstudiens teoretiska grund är samstämmmig med denna. Kort sagt innebär den att symtomen vid exempelvis utmattningssyndrom, ME och postcovid inte beror på någon särskilt sjukdomsprocess utan handlar om biopsykosociala faktorers påverkan på hjärnan. Dessa underhålls och förstärks av patientens rädsla och undvikande men kan botas med KBT och gradvis utökad aktivitet.

Tillsammans med Lindsäter föreläser Mats Adler, som är läkare och specialist i allmänmedicin och psykiatri. Den som har lyssnat på min podd kanske känner igen hans namn från en artikel i Läkartidningen från februari 2024 som jag berättade om i senaste säsongen. Adler skriver om ”ovaliderade diagnoser” tillsammans med bl.a. Christian Rück (som nu kommer föreläsa tillsammans med Lindsäter hos SLS). De tar utmattningssyndrom som exempel och sneglar mot Danmark där personer med medicinskt oförklarade symtom (MOS) hanteras under paraplybeteckningen ”bodily distress syndrome”. Den som har följt min blogg [länk] vet att i Danmark kallas ME både MOS och funktionella lidelser och behandlas under den aktuella paraplybeteckning inom psykiatrin med hjälp av bl.a. KBT och gradvis utökad aktivitet.

I debattartikeln föreslår Adler och co. att personer med ovaliderade diagnoser (i det här fallet exemplifierat med utmattningssyndrom) ska behandlas ”transdiagnostiskt” utifrån symtom som svår trötthet, med den typ av behandling som Trötthetsstudien nu testar.

Ett lömskt innehåll

Efter en genomgång av utbildningsmaterialet kan jag konstatera att jag fått mina farhågor besannade. Kort sagt riskerar den här utbildningen både gå patientföreträdare som bevakar frågor som gäller postinfektiösa diagnoser förbi, eftersom den på pappret handlar om en annan sjukdom – men också underminera den gnutta vettighet som eventuellt skulle kunna finnas i utbildningen om postinfektiösa sjukdomar.

Både Adler och Lindsäter ger nämligen sken av att utmattningssyndrom och andra diagnoser som ger ”trötthet” bara är olika namn på samma sak.

I den första videon slår fast redan i rubriken att trötthet är samma sak som fatigue och att fatigue är ett transdiagnostiskt symptom. Där säger Adler så här:

”Man har försökt att definiera problemen med fatigue i form av olika sjukdomstillstånd, och det finns många förslag.”

Sedan räknar han upp utmattningssyndrom, neurasteni, burnout, chronic fatigue syndrome, ME, SEID och somatic symtom disorder och avslutar med att säga att ingen av de här sjukdomarna har fått allmän acceptans.

Han fortsätter sedan med att presentera ett annat (enligt honom bättre) sätt:

”Man kan se det här på ett annat sätt. Och fatiguebegreppet innebär att man ser problematiken som ett transdiagnostiskt symtom som kan ha koppling till många olika symtom och problem, inte ett eget syndrom. Och fatigue skiljer sig då från vanlig trötthet i form av att vara mer djupgående och ihållande, att det inte lindras av vila eller sömn och att tröttheten inte är proportionell mot ansträngning, och att den är störande när det gäller motivation, aktiviteter och kognition, alltså att det finns en funktionspåverkan. Det har föreslagits att långvarig fatigue kan upprätthållas av självförstärkande processer efter det att den utlösande faktorn upphört.”

Han förklarar begreppet självförstärkande processer med att prata om omedvetet fokus på normala fysiska signaler, katastrofiering som aktiverar symtom som uppfattas som farliga och att detta leder till beteendeförändringar. Allt sådant vi kan känna igen från Oslokonsortiet. När man läser det finstilta visar sig att han faktiskt använder Oslokonsortiets manifest (gulmarkerad på skärmdump) som referens här. (Det han hänvisar till är alltså en opinionsartikel, inte forskning).

Adler övergår sedan till att presentera sin egen utredningsgång för fatigue och hur man som läkare kan upptäcka olika faktorer genom att ställa vissa frågor. Belastningsutlöst symtomförvärring (PEM] finns inte omnämnt.

Lindsäter gör något liknande när hon startar med att visa en tidslinje med olika diagnoser och rubriken ”Olika tider – olika namn”. På tidslinjen har hon placerat diagnoser som neurasteni, post-infektion fatigue, ME, burnout, utmattningssyndrom, postcovid och postinfektiösa syndrom. Hon menar att ”olika begrepp och förklaringsmodeller har avlöst varandra för att försöka förklara orsaken till den kliniska bilden.”.

På den här bilden anger Lindsäter bland annat Simon Wessely som referens (längst ner till vänster). Han är en brittisk professor i psykiatri som har varit involverad i att utveckla den biopsykosociala modellen för ME och var delaktig i arbetet med den hårt kritiserade PACE-studien.

Efter denna inledning pratar Lindsäter historik kring utmattningssyndrom specifikt med fokus på hur diagnosen kom till och hur region Stockholm har hanterat diagnosen med behandling och vårdval. Hon pratar också om forskning kring utmattningssyndrom och hur dålig metodologi som har använts i de få studier som finns. Hon utelämnar ironiskt nog såväl adekvat biomedicinsk forskning som de hårt kritiserade studier hennes eget lobbynätverk producerat gällande de övriga diagnoserna i tidslinjen.

Problematisk vägledning om utredning och behandling

Efter detta tar Adler över föreläsandet igen och pratar om vad vi kan göra idag. Han går igenom vilka diagnoser som kommer finnas att tillgå i ICD 11 efter utmattningssyndrom tas bort och ger förslag på hur dessa patienter ska utredas och behandlas. Adler understryker vikten av att vara positiv, inte sjukdomsförklara symtom och att ha ett salutogent förhållningssätt.

Med tanke på att både Adler och Lindsäter har inlett utbildningen med att sätta likhetstecken mellan ett flertal diagnoser och fatigue kommer personer med ME och postcovid oundvikligen placeras i detta fack. Om läkarna följer Adlers modell kommer det med andra få stora konsekvenser för hur personer med olika former av utmattning bemöts i primärvården.

Många av oss har blivit bemötta på det här sättet redan i vården, men det blir ett ännu allvarligare problem om det formaliseras på det här sättet genom både fortbildning och samordnade utredningsprocesser.

Någon som söker vård i primärvården i region Stockholm med odiagnostiserad utmattning – som beror på ME – riskerar alltså numera att detta bedöms som fatigue enligt Oslokonsortiets ideologi. Utan att någon ens undersökt om patienten lever med PEM kan vården ordinera gradvis utökad aktivitet. Med stor sannolikhet kommer patienter även nekas sjukskrivning eftersom Adler poängterar att sjukskrivning bör undvikas helt (om det inte är möjligt så rekommenderas deltidssjukskriving). Om patienten inte uppvisar önskad effekt av behandlingen menar Adler att läkaren ska undersöka om hen har ”självförstärkande processer” som prestationsbaserad personlighet, affektlabilitet eller kroniskt sårbarhet. Han säger rakt ut att det inte finns så mycket evidens för gradvis aktivering, men hävdar ändå att det är den väg man ska gå.

Kommunikation med patienten

Kursen avslutas med att Lindsäter pratar om vikten av salutogen kommunikation när det gäller de här patienterna. Hon säger bland annat om att läkarens bemötande och att det läkaren säger om symtomen, och patientens förväntningar, kan påverka hur symtomen utvecklas. Hon hävdar också att ändrade tankemönster gällande symtom ger förbättrade symtom. För mig låter det här som ett mycket manipulativt förhållningssätt.

Jag är djupt oroad över den här utbildningen och vad den kan få för konsekvenser för personer med ännu odiagnostiserad ME och postcovid. Att att ta fasta på utmattning/fatigue och behandla detta separat med gradvis aktivering utan att först undersöka om patienten har belastningsutlöst symtomförvärring riskerar att leda till vårdskador med förvärrad sjukdom som följd. För personer med utmattningssyndrom blir det också en stor skillnad då det tidigare funnits en myndighetsrekommendion om en längre tids sjukskrivning för dessa patienter.

Utbildningsserien om postinfektiösa tillstånd har ingen separat föreläsning som rör belastningsutlöst symtomförvärring (PEM). Utifrån att upplägget bygger på Socialstyrelsens kunskapsstöd kan vi dock räkna ut att om föreläsarna överhuvudtaget kommer ta upp PEM kommer det ske i föreläsningen som rör ”Kognitiva svårigheter, trötthet och psykisk ohälsa”. Föreläsarna i denna del är båda psykologer och en av dem, Victoria Sennerstam, arbetar också som behandlare i Trötthetsstudien.

What could possibly go wrong?

Vi är i ett mycket problematiskt läge nu där ideologi helt uppenbart trumfar vetenskap och där både region Stockholm och Socialstyrelsen håller pseudovetenskapen om ryggen och eldar på, istället för att stå upp för ett vetenskapligt förhållningssätt.

Nu gäller det att alla som värnar patienternas bästa visar det och säger ifrån. För det här är inte en god och säker vård som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet.

*alla skärmdumpar och klipp kommer från utbildningsmaterialet som du hittar i sin helhet via denna [länk]

Fördjupning:

Om utbildningen om postinfektiösa tillstånd:

  • Region Stockholms utbildningspaket, ett stort svek mot patienterna [länk]
  • Region Stockholms utbildningspaket uppmärksammas internationellt [länk]
  • Uppdatering om utbildning för primärvården i region Stockholm [länk]
  • Kursansvarig på APC duckar följdfrågor [länk]

Om Trötthetsstudien [länk]

Om den problematiska biopsykosociala modellen för ME [länk]

Om Oslo Chronic Fatigue Consortium [länk]

Om gradvis utökad aktivitet [här]

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.