Rapporter från Tyskland om skadlig rehab

En artikel från The Sick Times rapporterar från Tysklands sjukförsäkringssystem (system för invaliditetspension). Det som framkommer visar på vad som riskerar att hända om personer som driver den biopsykosociala ansatsen för ME och postcovid tillåts styra hur dessa sjukdomar ska hanteras i vård- och sjukförsäkringssystemet.

I Tyskland tvingas personer med postcovid och ME till rehabilitering med gradvis utökad aktivitet vid särskilda kliniker för att de ska kunna få ut ersättning från sjukförsäkringen/pensionssysemet. En nylig studie av drygt 700 personer med postcovid som deltagit i denna typ av rehabilitering visar att hälften av dem försämrades istället för att må bättre.

I artikeln kan vi bland annat läsa (översatt med hjälp av DeepL):

”Trots sedan länge kända risker och flera studier som visar att graderad träningsterapi (GET) är skadligt för personer med PEM, har tyska rehabiliteringskliniker inte uppdaterat sin strategi för posrcovid och ME på ett adekvat sätt. Deras användning av träning ignorerar långvariga varningar från flera patientorganisationer och forskare, liksom många riktlinjer för klinisk vård för ME och postcovid. En nyligen genomförd studie av intressegruppen Long COVID Deutschland visade en detaljerad översikt över denna felinriktning. Baserat på svaren från 733 personer som genomgått Tysklands rehabiliteringssystem efter att ha utvecklat postcovid, fann studien att över 50% av deltagarna rapporterade att deras tillstånd förvärrades under eller efter vistelsen. På dessa rehabcenter utsätts många för olämpliga interventioner som uthållighetsträning och styrkeövningar, modaliteter som är skadliga för personer som har PEM, berättade källor för The Sick Times.”

”Hannah Becker, från den tyska intresseorganisationen startaMEvolution, höll med om att systemets utformning är fundamentalt felaktig. ”Vi är mycket, mycket kritiska till att tvinga människor till rehab”, sa hon. Becker konstaterade att de flesta vårdinrättningar saknar kunskap om PEM och att det inte finns några nationella standarder för att skydda patienterna. ”Det är lite av en hit-or-miss-situation, och det är för mycket för de flesta människor”, säger hon. Hammer betonade att problemet speglar djupare frågor inom det tyska sjukvårdssystemet. ”Det finns dogmer och de har gjort stor skada”, sa hon. I åratal har vårdgivare rekommenderat kognitiv beteendeterapi (KBT) som syftar till att övertyga patienterna om att de inte mår dåligt. Hon varnade för att paradigmet är djupt rotat och fortfarande påverkar hur rehab tillhandahålls. Med tanke på de allt starkare bevisen mot träning och KBT, samt patienternas utbredda motstånd och oro, är det svårt att förstå att tyska rehabiliteringscenter fortfarande behandlar tillståndet som om det i första hand är psykologiskt eller ett resultat av dekonditionering.”

Det som beskrivs i den här artikeln är anledningen till att jag menar att vi behöver hålla ögonen vad som händer på Socialstyrelsen kring regeringsuppdraget för ”stress- och utmattningsrelaterade tillstånd”. Vi vet att det finns personer i Socialstyrelsens expertgrupp som driver samma linje som den styr Tysklands hantering av postcovid och ME och denna expertgrupp ska alltså vara med och ta fram riktlinjer för både vård och försäkringsmedicin.

(Utöver detta har vi alltså redan extremt problematiska nationella riktlinjer för vården gällande postinfektiösa tillstånd som förespråkar gradvis utökand aktivitet.)

---

Läs mer om regeringsuppdraget för ”stress- och utmattningsrelaterade tillstånd” [här] och [här].

Läs mer om Socialstyrelsens nationella kunskapsstöd för ”postinfektiösa tillstånd” [här]