Artikeln om funktionella symtom i Läkartidningen har fått ett flertal positiva kommentarer från läkare som har samma syn på saken som författarna. Läkaren Lisa Norén som lever med postcovid och är styrelseledamot i Svenska Covidföreningen har dock kommenterat med invändningar mot texten.

Jag har fått Noréns tillåtelse att publicera hennes kommentar även här på bloggen, så här kommer den:

Viktigt att inte generalisera

Två invändningar mot texten:

1 ) Det förekommer att individer som tror att de har postcovid i själva verket har ett funktionellt tillstånd. Men att därifrån generalisera det som att postcovid är funktionellt, är varken korrekt eller sakligt. Att man ännu inte vet allt om mekanismerna mellan covid och covidutlöst sjukdom betyder inte att mekanismer saknas. Många ledtrådar finns i den omfattande forskning som gjorts över hela världen, men den kan förstås vara svår att överblicka och sätta sig in i. (Precis som de varit för sjukdomar som MS och SLE, som också löper risk att feldiagnostiseras som ”medicinskt oförklarade” eller ”funktionella” om de inte möts av läkare som känner igen dem. Diagnosen av SLE fördröjs ofta i många år.) Mekanismerna är säkert också något olika vid postcovid med olika fenotyper och genotyper. Svårt? Ja. Och stimulerande. Det finns gott om läsning att sätta sig in i för de intresserade.

2) Författarna paketerar sitt budskap som ”modernt”, men vad de förespråkar innebär snarare en medicinsk tillbakagång. Modern forskning och personcentrerad vård inriktas ju på att särskilja olika sjukdomar och deras egenskaper, vilket är nödvändigt för att kunna erbjuda effektiva och riktade medicinska behandlingar. Cancervården gör exempelvis fina framsteg på detta sätt. Det är därför både omodernt och oetiskt att klumpa ihop patientgrupper och betrakta allt fler (var femte? var tredje? vårdcentralsbesökare – är det rimligt?) som snarlika varandra. Att det sker under etiketten funktionellt istället för hysteri/neurasteni etc förändrar inte den saken. I frågan om postcovid finns än så länge betydligt mer visat om hur viruset kan ge patologiska följder, än hur det skulle vara frågan om en en fysiologisk påverkan på autonoma nervsystemet. Även om det senare kan vara fallet för en del, bör det alltså inte ligga till grund för en generalisering med effekten att man negligerar patofysiologi och funktionspåverkan som kan påvisas hos många andra. De kan inte åtgärdas genom att ”stressa ner ” eller att ”inte identifiera sig som sjuk”.

Risken med att prematurt landa i funktionella förklaringsmodeller är att vi inte nyfiket efterforskar just den patofysiologi som faktiskt skulle kunna både förebygga och bota tillstånden.

(Lisa Norén Specialistläkare allmänmedicin, spetspatient. Arbetsplats: Capio Äldre och mobil vård)

Norén har också fått publicerat en egen artikel i Läkartidningen (3/10-25) som handlar om hur hennes liv har förändrats av postcovid, men som också tar upp psykologiserandet av sjukdomen.

Hon skriver bland annat:

”Jag är Lisa, 52, men känner mig som Lisbeth, 87. Jag är en av de minst trehundratusen i Sverige som har någon typ av covidutlöst sjukdom som ryms under paraplybegreppet »postcovid«. I mitt fall är hjärta och kärl numera de svaga punkterna. Jag får angina av att tvätta håret, eller av att gå för snabbt. För drygt tre år sedan visade en koronarangiografi att mina arterioli släppte igenom mindre blod än normalt och att den perifera resistansen i hjärtats kärlträd var hög.”

”De senaste fyra åren har Hb ökat från ca 135 till ca 150. Min kropp verkar tro att jag är på höghöjdsläger. Under våren 2025 har jag undersökts utomlands för förekomst av mikroproppar, som är en av de patofysiologiska förändringar som ses efter covid. Propparna visualiseras i plasma, och deras förekomst hos sjuka försökspersoner skiljer sig från den hos friska kontroller. Mikroproppar verkar vara en rimlig förklaring till min nedsatta perifera cirkulation i hjärta, lungor och annorstädes. Hos mig syns det som jag känner i kroppen, eftersom jag blivit undersökt. Det finns andra som är betydligt sjukare än jag, som varken klarar gåfotboll eller fika och som inte varit i närheten av någon förklarande undersökning.”

”I internetforum kallar läkarkollegor min och hundratusentals andra svenskars sjukdom för »funktionell«. Det är snarlikt det tidigare begreppet »psykosomatisk«. Eller »hysterisk«. De menar alltså att vi postcovidsjuka – som flera hundra miljoner medmänniskor i världen blev samtidigt – inte ska utredas eller sjukskrivas, utan aktiveras och sluta vara rädda. Medicinhistorien pekar tydligt på att vi läkare gärna väljer psykiska förklaringar till sådant som vi inte förstår. Särskilt om kvinnor är i majoritet bland de drabbade.

Jag frågar AI vilka stöd som finns för att postcovid är en funktionell sjukdom och får till svar: 

»Det finns inte vetenskapligt stöd för att postcovid generellt är en funktionell neurologisk sjukdom. Konsensus från forskare vid WHO, CDC, NIH och andra medicinska myndigheter är att postcovid är ett medicinskt tillstånd med biologisk grund, inte ett funktionellt syndrom.«”

Läs hela artikeln i Läkartidningen: Nya sportkompisar i covidpandemins svans

Läs mina senaste texter på samma tema:

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.