Är frånvaro av dokumentation lika med lögn?

Jag skulle vilja säga några ord med anledning av dokumentären ”Hatet” på SVT Play som handlar om Joakim Lundell, hans uppväxt och familj.

Dokumentären, som i sitt första avsnitt utreder huruvida Lundells ljuger om sin svåra barndom eller ej, har fått extremt mycket kritik och anmälningarna till Granskningsnämnden haglar.

Det är omöjligt för mig att bedöma vad som är lögn eller sanning i Lundells berättelse. Men det finns ändå något i SVT:s egna artiklar om dokumentären som berör mig fruktansvärt illa. SVT bedömer nämligen att Lundell ljuger om sin barndom utifrån att det inte står om mammans övergrepp i BUP:s journaler och socialens papper. De pratar om att det inte finns några ”bevis” där.

”SVT:s Dokument inifrån har granskat dokumentation om Joakim Lundell som sträcker sig över 20 år. I klippet framkommer bland annat att det inte finns några bevis för hans berättelser om övergrepp.”

”Men när SVT:s Dokument inifrån granskar hans journaler från socialtjänsten finns inget som bevisar berättelsen som han spridit till miljonpublik.” (Länk)

”Men när SVT:s Dokument inifrån granskar Lundells socialtjänstpapper, dokumentation från barn- och ungdomspsykiatrin och domstolar – som sträcker sig över 20 år – finns inga uppgifter om övergreppen som han själv spridit om sin uppväxt till miljonpublik.” (Länk)

SVT agerar som att myndigheters dokumentation – journaler, socialtjänstpapper och domar – innehåller sanningen. Den fullständiga sanningen. Och inget utöver sanningen.

Som att personalen alltid dokumenterar precis alla detaljer som klienten/patienten berättar i journalen. Och att myndighetspersonernas och vårdpersonalens tolkning av situationen (dokumentationen) alltid trumfar det klienten eller patienten själv berättar.

De verkar tänka på dokumentationen som ett facit till vad som verkligen har hänt.

Detta är den priviligierades vanföreställning. Den som fortfarande lever kvar i en naiv tro på myndigheternas överlägsenhet och godhet och vars möten med vården och socialen har avlöpt utan större problem. Som kanske aldrig ens haft anledning att läsa dokumentationen om sig själva. Och som inte tillhört en utsatt grupp.

Vi andra vet att journaler och andra myndigheters dokumentation kan vara extremt dåligt överensstämmande med verkligheten.

Min egen journal ger mig ångest. För den innehåller en mix av sanningar och rena felaktigheter. Det finns också många anteckningar där vårdpersonalens fördomar och okunskap lyser igenom. Men framför allt finns det gigantiska hål där viktig och avgörande information saknas. Inte på grund av att jag inte har berättat om det utan för att vårdpersonalen av någon anledning inte har skrivit ner det jag berättat. Antingen för att de inte har uppfattat vad jag sagt eller för de har glömt det. Kanske har de bedömt att det inte varit viktigt.

I vissa fall handlar det nog också om att personalen, genom att inte skriva allt, tänker att de genom sin luddighet skyddar sig själva vid en eventuell framtida IVO-granskning.

Men jag får inte bara ångest för att min verklighet förnekas i journalen utan också på grund av alla minnen som väcks till liv. Jag blir påmind om smärtsamma saker, svåra känslor och obehagliga sinnesförnimmelser – trauman triggas – trots att de i sig själva inte finns ordagrant dokumenterade i min journal. Det här är saker som både är sanna och verkliga men som någon utan mina erfarenheter inte skulle se när de läser min journal.

Kanske inte ens skulle kunna ana sig till.

Det värsta av allt är nog att viss vårdpersonal faktiskt tänker att journalen trumfar mina ord. mitt minne och mina erfarenheter. Att de tar sig tolkningsföreträde och menar att de förstår bättre, trots att de inte ens varit där. Trots att jag inte känner igen mig i deras ord. Och att de därmed aktivt förnekar min verklighet.

Myndighetsdokumentation är inte bevis. Ingen garant för någontings existens. Att SVT väljer att sprida detta som en ”sanning” är både olyckligt och djupt obehagligt.