Jag vet inte hur det är med er, men för mig innebär ett nytt år mycket tankar och processande. Det följer liksom automatiskt med nystarten. Jag har aldrig varit nån som ger nyårslöften och så, men däremot brukar jag ta tillfället i akt att reflektera över hur året som gick har varit och om det finns något särskilt som känns viktigt inför året som kommer.

De senaste veckorna har jag verkligen grubblat över bloggen. Vad jag vill med den och vilken riktning den ska ha. Det mesta har känts övermäktigt och jag har stängt in mig i en bubbla av ljudbok och stickning. För det har varit det enda jag har haft lust med. Det har varit skönt men har gett mig dåligt samvete och ännu mera grubbel.

I natt vaknade jag och behövde gå på toa och även då snurrade tankarna kring bloggen, och jag insåg att mitt grubblande kanske har haft fel utgångspunkt. Det här handlar inte så mycket om bloggen utan jag måste gå till mig själv.

Från det att jag började blogga 2011 har jag nämligen haft några principer som har legat till grund för mitt skrivande. Som jag har återkommit tillgång på gång och som jag tänker är det som gör att bloggen har blivit det den är och att den fortfarande finns kvar efter femton år.

Den första är att jag skriver för min egen skull, men publicerar sådant jag tror kan ha betydelse för andra. Skrivandet har alltså hela tiden utgått från mig själv och mina behov. Bloggen har varit min reflektionplats, min livlina och ett sätt att ta tillbaka min röst. Bloggen har därför naturligt förändrats med mig och min situation. Den här principen innebär också att jag inte kan springa på alla andras bollar, andras förväntningar eller önskemål om vad jag ska göra.

Jag måste göra min grej.

Den andra principen berör själva skrivandet. På grund av mina sjukdomar klarar jag inte av att pusha mig igenom när det tar stopp (och det tar stopp hela tiden). Att jag ändå klarar av att slutföra texter handlar om att jag hållit mig till minsta motståndets lag och lagt bort texten så fort det tar stopp. Att låta texten vila och ta upp den senare, om det går. Ibland går det inte. Det här är en frustrerande sak eftersom jag aldrig på förhand kan lova att saker blir klara. Men det är också därför jag inte kan förvärvs- eller föreningsarbeta. För jag måste låta mitt mående styra. Jag kan inte gå in i stora projekt tillsammans med andra, med deadlines och uttalade löften. Jag klarar inte leva upp till varken andras eller egna förväntningar och samtidigt undvika PEM. Undvika att min sjukdom förvärras och min kapacitet krymper.

Jag måste utgå från mina förutsättningar.

Den tredje principen handlar om att hushålla med min energi i det jag gör. Att ”pejsa” om man vill använda det uttrycket men jag pratar hellre om att använda mina strategier för att undvika PEM. Mycket av det jag gör på bloggen har ju handlat om att försöka förändra situationen för ME-sjuka, i mötet med vård och myndigheterpå det sätt jag kan. Och här har jag hela tiden behövt fundera på hur jag kan göra största möjliga förändring med minsta möjliga energiåtgång.

Jag måste skriva och blogga smart.

När jag återkommer till de här principerna släpper mitt dåliga samvete över jag har stannat upp och prioriterat mig själv. Över att jag inte bara köttar på. Driver mig själv ännu hårdare och springer på alla bollar som finns.

Bloggen är min. En plats där jag inte ska behöva göra om mig. Det är där jag kan få höras trots min sjukdom. Trots mina avvikande behov. Och jag måste värna det och min hälsa.

Det är alltså inte vad jag VILL med bloggen som är det viktiga – för jag vill så mycket mer än jag klarar – utan den avgörande frågan är vilken plats jag BEHÖVER att bloggen ska vara.


Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.