Jag är inte lika närvarande här som jag brukar vara. Känslorna från kollapsen och vårdens svek har hunnit ifatt och jag befinner mig i nån slags fördröjd kris. Jag mår ganska okej ändå men behöver mera utrymme att ta hand om mig själv. Att låta tankar och känslor får plats och låta det vara ordlöst när det behöver vara det.

Det finns mycket att hantera. Saker jag försöker bearbeta. Greppa. Jag gjorde en lista en dag över svåra insikter som behöver landa på något sätt.

  1. Känslan av övergivenhet var rimlig, den kom av att de faktiskt övergav mig.
  2. Det är ett faktum att jag övergavs av vården när jag hade som störst behov av vård.
  3. Det kan hända igen, faran är inte avvärjd.
  4. Jag kan inte styra över om det händer igen.
  5. Insikten om att systemet skyddar de som övergav mig, inte mig.
  6. Att människor som inte delar mina erfarenheter inte förstår punkt 1-5.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av de här insikterna men dagens artikel serie om fenomenet ”the second victim” i Läkartidningen gör det tydligt för mig varför det här blir så komplicerat.

Missförstå mig rätt nu. Artikeln handlar om viktiga saker. Det handlar om att vårdpersonal är människor med känslor och risk för trauman vid svåra händelser. Det handlar om patientsäkerhet och vårdskador. Om att läkare och annan vårdpersonal kan skadas känslomässigt av att vara orsak till eller delaktig i något som mynnar ut i en vårdskada hos patienten.

Artikeln pratar om läkaren som ”the second victim”, det andra offret, om vikten av krisstöd för personalen och att avsaknaden av sådant kan leda till traumatiserad personal som byter specialitet. Av artikeln kan vi förstå att krisstöd inte behöver vara traditionell debriefing, utan att det kan räcka med en varm filt om axlarna, en kopp kaffe och kollegor som finns där utan att prata sönder situationen. Som stöttar i mötet med nästa patient.

Och här någonstans brister det för mig.

Läs artikeln i sin helhet i Läkartidningen: [När läkaren blir det andra offret]

Jag lyssnade nämligen på en podd om krisstöd häromdagen, närmare bestämt avsnittet Reaktioner efter en svår händelse med Sara Johansson, beteendevetare, tidigare rådgivare vid internationella Röda Korset och författare till boken ”Förenligt med liv – Berättelser om krisstöd”.

I avsnittet betonade Sara Johansson just det här, att ”När nånting extremt har hänt då behöver vi ofta tänka i termer av värme, vila och varsamhet.” (8.40 in i avsnittet). När hon sa detta bröt jag ihop, för jag har inte fått något sådant stöd alls. I de svåra händelser jag har varit med om sedan jag blev sjuk har vårdens frånvaro i krisstödet varit absolut. Och i stället för att bemötas med värme, vila och varsamhet så har jag mötts med förakt, förväntan på skadliga nivåer av aktivitet och med avvisande.

Jag har hela tiden tvingats kriga för mina rättigheter som sjuk. Ja, till och med för att få vården och Försäkringskassan att erkänna mig som sjuk. Om jag har uttryckt behov av att sörja eller bearbeta så har vårdpersonalen betraktat mig som någon som inte vill bli frisk, som identifierar sig med sin sjukroll och behöver jobba på att minska sin upptagenhet med symtomen.

Att ha blivit svårt kroniskt sjuk är i sig tillräckligt för att utlösa en kris men i mitt och många andras fall så har vårdens agerande och bemötande skapat ytterligare kris och svåra trauman, ofta helt utan att detta erkänns eller tas om hand. Till den grad att många av oss som en följd undviker vården till varje pris för att slippa skadas ytterligare. Och i mötet med andra svårt sjuka som skadats i vården har jag förstått att krisstödet vid vårdskador ofta är obefintligt.

Vi är många som tvingas kämpa med att få vården att erkänna skadan som en skada och våldet som våld. Som skadats svårt men som vården ändå aldrig ser som ”det första offret”.

I ljuset av det här blir Läkartidningens artikel om vårdpersonal som traumatiseras av att vara den som skadar patienten, läkaren som offer, rejält provocerande. För även om jag såklart förstår att även vårdpersonal är människor som riskerar att påverkas negativt av svåra händelser – och att de kan vara offer i detta – så vet jag att det är många som också har agerat som förövare i situationen.

Förövare som skyddas av systemet medan offren lämnats helt utan stöd.

Läs fler artiklar om ”det andra offret” hos [Läkartidningen]

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.