Ett öppet brev till en historielös omvärld

Kära du!

Jag försöker att inte dras med av meningslösheten. Av maktlösheten och hopplösheten. Av det faktum att allting verkar gå i cykler, och att så få verkar se det återkommande mönstret. Eller rättare sagt, att så många inte vet mer om sin historia. Som tror att fenomen är nya som jag och så många andra med mig har kämpat emot i åratal.

Det tar aldrig slut. Är som att försöka döda en hydra men skräckslaget upptäcker att nya huvuden växer ut gång på gång. En tröstlös kamp. En evighetsmaskin.

Jag är så oerhört less på att höra vårdpersonal beskriva sig själva som offer. På att höra dessa kränkta hjältar vilt motsätta sig minsta lilla kritik. Som förväntar sig att patienter som inte jublar ska hålla käften. Och som tänker att vårdpersonalen självklart ska undantas ansvar även om man skadar sina patienter.

Det står mig också upp i halsen att läkare som är ansvariga för att behandla patienter för sjukdomar, såväl kortvariga sjukdomar som långvariga sjukdomar, har mage att föreslå att de inte ska vara inblandade i sjukdomarnas konsekvenser i vardagen. Som vill att nån annan ska ta hand om det där med arbetsförmåga. Som om arbetsförmåga och sjukdomen de behandlar inte har med varandra att göra.

Och de ideologiskt drivna läkarna och psykologerna. De som gör vad som helst för att försvara sin egen linje. Som gärna kastar både vetenskap och patientsäkerhet över bord. Och kommer undan med det. De som smutskastar kritiker och tar sig tolkningsföreträde över patienterna. Dom gör mig rasande. Och jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska ta mig till.

Antalet patienter med ME och liknande sjukdomar ökar hela tiden. Nya patienter som tvingas gå igenom samma sak i mötet med vården. Som förnedras hos läkare som inte lyssnar,, som nedvärderar och hånar. Som feldiagnostiserar och vägrar erkänna ansvar när det leder till felaktig behandling och svåra vårdskador. Som viftar undan. 

De som inte har några problem att kasta patienterna under bussen när Försäkringskassan krånglar. Som ser sig själva som offer för orimliga omständigheter men samtidigt vägrar se de orimliga omständigheter som patienten befinner sig i. Och som läkarna själva är en del av orsaken till.

Jag undrar. 

Hur dödar man en hydra utan att själv stryka med?