2/5-21 Pandemin har tvingat fram en viss sorts tillgänglighet

Hämtat från Facebook och inlagt på bloggen under 2025.

Min region skryter på sin Facebook-sida om hur pandemin inom vissa verksamheter inneburit en digital revolution.

De tar reumatologen som exempel där de förra året vid samma tid hade noll digitala besök men där det nu är förstahandsvalet när patienter inte kan komma på ett fysiskt besök. En arbetsterapeut citeras i texten och hon säger att ”det känns helt naturligt att fråga patienterna om de vill göra nästa besök på distans.”

De lyfter vidare fram att det finns en mängd fördelar med digitala besök:

”Fördelarna är många. Patienten undviker smitta, slipper ta ledigt från jobbet och lägga tid på långa, ibland påfrestande, resor. De kan få tätare uppföljning och mötas digitalt även om de känner sig krassliga eller har sjuka barn. Dessutom är det positivt för Viktoria Lundfeldt och hennes kollegor att se patienternas vardag hemma eller på arbetsplatsen.”

Det här är ju en positiv nyhet, men jag kan inte låta bli att bli rosenrasande samtidigt som jag är glad.

Det är glädjande att det känns naturligt för personalen att fråga patienter som inte kan ta sig till kliniken om de i stället vill ses digitalt. Men det gör förbannat ont att tänka på att för ett år sedan var alternativet mest troligt att besöket ställdes in helt i onödan.

Dessutom. Som att det inte funnits patienter som behövt undvika smitta tidigare? Patienter som behövt slippa resor pga långa och jobbiga eller korta och energikrävande? Som att det inte tidigare varit så att patienterna kunnat spara tid, behövt vabba barn eller inte gå ifrån jobbet? Som av olika anledningar gagnats av ett digitalt besök?

Eller att personalen hade fått fördelar av att kunna ta del av patienternas hem- och arbetsmiljö?!

Vi är så många som efterfrågat alternativ till fysiska besök under väldigt lång tid. Men som fått blankt nej utan ens ett försök till anpassning från vårdens sida. Jag har själv tvingats till så många besök där digital möten på distans skulle varit mycket mer långsiktigt hållbart. Men där jag nekats på grund av att vården sagt att det var omöjligt.

Som när jag var tvungen att åka till vårdcentralen och träffa psykologen. Då när jag fick ta med egen dyna och ligga på golvet för att försöka mildra kraschen så gott det gick. Hon fick inte ens ta samtalen med mig via telefon. Och jag försämrades permanent på kuppen. Rena dumheter!!

Pandemin har tvingat fram en viss sorts tillgänglighet, men måtte inte vården stanna i utvecklingen den dagen pandemin stannar av.