Om att vara – oavsett hur det är

Att bli försämrad har fått mina tankar att pendla mycket mellan nu och då. Inte bara då som i tiden innan försämringen utan också då som i tiden innan sjukdomen gjorde entré i mitt liv. Så det kommer kanske  bli endel texter framöver som berör saker jag kanske inte skrivit om förut. Åtminstone inte i detta bloggformat.

När jag blev sjuk tog redskapen för min kristna tro slut. Det är långt över tio år sedan nu men inte förrän senaste året har jag börjat tänka på det mer aktivt. Det var som att sjukdomen klippte bort den delen av mig som med så mycket annat. Inte för att jag slutade tro utan för att jag inte längre kunde leva ut den på det sätt jag gjort förut.

Jag klarade inte längre att gå i kyrkan eller egentligen knappt att dela gemenskap med någon. Inte ens släkten och knappt familjen fick ju plats. Så församlingen fanns det definitivt inte utrymme för. En gudstjänster innehöll så många delar jag inte klarade av: musik och sång, instrument, olika slags undervisning som krävde att jag lyssnade och koncentrerade mig. Därför kunde jag inte heller ta del av det efteråt även om det skulle spelas in. Jag klarade inte lyssna på musik eller sjunga ensam heller. Läsa bibeln eller undervisningslitteratur funkade inte heller. Och definitivt inte vara med i annat församlingsarbete. Inte heller hjälpa och stödja andra praktiskt. Allt som varit viktiga delar av min tro och vardag bara försvann.

Eller kanske ska säga viktiga delar för att kunna praktisera min tro. Och jag hade ingen vana av något annat sätt att tro på. Detta var det enda jag visste. Mycket handlade om aktiviteter, tyvärr en hel del om prestation (det saknar jag INTE). Dessutom knutet till en viss plats tillsammans med vissa människor. I en tradition som ibland lät oss att tro att man bara kan vara kristen i en gemenskap med andra kristna. Att tron dör ut i ensamhet. Och där synen på människor som försvinner från kyrkan kan vara obarmhärtig. Där sådana som jag ibland (kanske ofta på vissa ställen) kallas avfälling. Inte att förglömma detta med synen på sjukdom och helande som jag skrivit om förut.

Att forma ett nytt sätt att praktisera min tro på tog energi som jag inte ägde. Så jag stängde nog av. För att överleva. Jag. Alltid otillräcklig utan marginaler för det mest basala i min vardag. Då fick inte detta plats. Alls.

För jag har fått ompröva allt. Vem jag är utan alla mina aktiviteter. Omforma hela min vardag. Min världsbild. Min syn på samhället. Skrota livslånga traditioner. Ifrågasätta normer jag inte ens visste fanns. Omvärdera mina värderingar. Prioritera bort sådant jag älskar. Rakt av bara. Utan barmhärtighet pilla på varenda detalj i mitt inre. Sörja. Och ta mig vidare. I den processen har stora delar av mig försvunnit. Eller jag finns kvar, men inte det jag gjorde förut. Endel sörjer jag, annat är jag glad att jag slipper.

Men jag vet ju att tron finns där djupt inbäddad i mina värderingar. I mina prioriteringar. I min människosyn. I den jag är. I det lilla jag faktiskt ändå gör. Det är bara det att det krockar med det jag inte längre kan göra. Det där jag blivit uppfostrad i att en (god) kristen ska göra: Be, lovsjunga, läsa bibeln, vara en del av gemenskapen, tjäna andra. Sånt man typ måste göra, för annars är man väl inte en kristen på riktigt? 

Här ligger jag liksom, och det enda jag har tid för är mig själv och mina symtom. En riktig fullblodsegoist. Ett hjälpobjekt. Nån man ska rädda eller frälsa. Be för. Kanske rent av hela. Inte längre en likvärdig del av gemenskapen. Inte en medsyster. Inte en del av ett vi – utan i stället en del av ett ”dom”. Någon av en annan sort. Som helst inte skulle finnas i den form jag finns i nu. Svag och skröplig. Vid sidan av.

Egentligen är jag ju precis densamma som förut, bara utan allt det där jag kunde göra. På en annan plats med (mestadels) andra människor. Men jag vet att endel kanske ser på mig som att jag är totalt förändrad. Någon helt annan än den jag var då. De vet inte hur fel de har. Eller ja, det är klart att jag har utvecklats och förändrats över tid, men det väl typ alla människor.

Och för att byta perspektiv. Tron handlar ju egentligen inte om mig, om vad _jag_ gör, Utan om Gud. Och vad han har gjort för mig. Inte så mycket om att göra utan mer om att ta emot. Om att vara, oavsett hur det är.