Kan man förstärka patientsäkerheten genom att försvaga rättssäkerheten?

På en sjukhusparkering någonstans i Sverige står en bil i regnet. Det smattrar mot taket. Ute är det råkallt men inne i kupén är det varmt och fuktigt. Det är imma på insidan av fönstren. Mona sitter framåtlutad över ratten. Vid en första anblick ser det ut som att hon sover. Men tittar man närmare syns det att axlarna skakar av gråt. Om hon hade haft sällskap i bilen hade man hört Mona hulka och kvida. Överväldigad av sorg. Men också av ilska. Ett raseri mot vården som tagit hennes dotter ifrån henne, utan att någon har kunnat ställas till svars.

Till slut rätar Mona på sig, torkar tårarna och snyter sig. Med handen gnuggar hon snabbt bort imman på rutan framför sig. Nu vill hon bara bort härifrån. Bort från allt som sjukhuset påminner henne om. Allt det står för. Allt det kostat henne.

Alex hukar i regnet och springer mot sin bil. Den råa kylan biter honom ända in på huden. Dagen på den kirurgiska avdelningen har varit tung. Han har suttit i långa och svåra samtal med en anhörig vars barn dog på operationsbordet. Då när han i stundens stress och utmattning gjorde flera grundläggande missar och felbeslut som ledde till svår syrebrist och patientens efterföljande död. Något som kostade honom allt. För trots kollegornas omedelbara omsorg satte sig händelsen i hans psyke. Och många terapitimmar senare är de svåra minnena fortfarande helt levande. Han kan inte operera längre. Det går bara inte. Sanningen är att han knappt klarar av att vara här på sjukhuset. Idag jobbar han på annan ort. På en liten hälsocentral långt bort från sjukhusets press och skiftarbete.

Han tar några snabba kliv över infarten. Nu vill han bara bort härifrån. Bort från allt som sjukhuset påminner honom om. Allt det står för. Allt det kostat honom.

Ponera att Mona lägger i backen. Tårarna och imman på bakrutan gör sikten grumlig. Med tankarna helt ockuperade av den djupa sorgen missar hon Alex som i samma sekund kliver ut bakom bilen. En duns. Ett olyckligt fall. En krossad skalle. Och en framstående kirurgs karriär är definitivt över.

Polis kallas till platsen. Mona kommer, helt enligt rådande lagstiftning att polisanmälas. Hennes akuta livskris och kognitiva överbelastning är ingen ursäkt inför lagen. Hon har varit oaktsam vid ratten och riskerar att dömas för vårdslöshet i trafik och vållande till kroppsskada.

Scenariot här ovanför är en uppdiktad berättelse som speglar en pågående diskussion i vård-Sverige.

För några dagar sedan fällde tingsrätten en sjuksköterska för vållande till annans död efter att en patient avlidit. Det handlade om att sjuksköterskan gjort felaktiga inställningar på ett näringsdropp och dessutom tryckt bort två larm när pumpen varnade. Åtal väcktes eftersom det ansågs passera gränsen för straffbar oaktsamhet. Hon dömdes trots att försvaret lyfte att det fanns brister i systemet på sjukhuset.

2026-10-21 Vårdfokus: Sjuksköterska dömd för vållande till annans död

Inom vården höjs starka röster för att individuellt ansvarsutkrävande skadar patientsäkerheten. Vårdfokus intervjuade i dagarna Vårdförbundets jurist som menar att det ökar risken för dolda fel om enskilda pekas ut.

2026-09-29 Vårdfokus: Juristen: ”Att peka ut enskilda gör inte vården bättre”

Det är inte första gången Vårdförbundet kritiserar att vårdpersonal kan hållas personligen ansvariga för sina handlingar. Fackförbundet har tidigare vänt sig emot att vårdpersonal ska kunna dömas för oaktsamhetsbrott, dvs brott som inte är uppsåtliga, och beskrivit det som orättvist.

2026-04-21 Dagens medicin: Vårdförbundet: ”Vi kan inte ha två rättssystem för sjuksköterskor”

I dagarna har också en läkare debatterat ämnet i Dagens Medicin. Han beskriver hur rädslan för efterhandskritik skapar en kultur av ”defensiv medicin”, där systemfel glöms bort och enskilda medarbetare upplever att det krävs perfektion.

2026-10-21 Dagens Medicin: Patientsäkerhet skapas inte genom att vi kräver perfektion

I Läkartidningen debatteras återkommande fenomenet ”the second victim” – idén om att vårdpersonalen blir ett andra offer efter en vårdskada och att de behöver krisplaner och skyddsnät för att inte tvingas lämna yrket.

2026-02-25 Läkartidningen När läkaren blir det andra offret

Om Vårdförbundets linje skulle bli verklighet skulle berättelsens Alex ges immunitet mot rättsliga påföljder, trots att hans upprepade missar och felaktiga beslut i operationssalen var oaktsamma och kostade Monas dotter livet. Anledningen: Att han saknade uppsåt.

Mona skulle däremot sannolikt ha fällts, trots att hennes avsikt att skada var lika liten som Alex’.

Arbetet med att stärka patientsäkerheten, och arbetsmiljön, i vården är mycket angeläget. Men att Vårdförbundet vill göra detta genom att försämra rättssäkerheten för patienterna – just de människor de har i uppgift att vårda – är både orimligt och fruktansvärt felriktat.

En människas liv måste vara lika mycket värt inför lagen, oavsett om man befinner sig under vårdens tak eller ute i samhället. Detsamma gäller ansvaret inför lagen, som gäller alla människor och yrkeskategorier. Likhet inför lagen är nämligen en grundläggande hörnsten i en demokrati och det verkligt orättvisa här hade varit om just vårdpersonal skulle undantas från denna princip.

Mot den bakgrunden tycker jag alla borde fråga sig: Är detta verkligen en rimlig ståndpunkt för ett fackförbundet att driva?

---

Läs gärna mina tidigare inlägg på samma tema:

2026-02-25 Vem är offer när patienter skadas i vården?

2026-02-25 Vem bryr sig om det primära offret för en vårdskada?

2026-04-26 Vårdförbundets linje lämnar patienter rättslösa